Dödstalet fortsätter att stiga efter den förödande översvämningen i Nepal och Tibet. Över 700 personer har bekräftats döda, enligt lokala myndigheter. Ytterligare omkring 3 000 är fortfarande saknade.
På lördagen publicerade New York Times videoklipp som filmats av en kinesisk turistguide och en bergsklättrare i Tibet. Där syns glaciären och hur is faller ned från den.
Tidigt efter katastrofen bedömde forskare att flodvågen orsakats av en glaciär som kollapsat och att isen dragit med sig jord, stenblock och grus på vägen. Men de nya bilderna kan tyda på att mer än is lossnade.
Enligt Mats Eriksson, chef vid avdelningen för georisker och geodata vid Statens geotekniska institut, verkar en del av själva berget ha gått av.
– Frågan är om det är en stor del av klippan som först har lossnat, och att glaciären som har suttit på den klippan då åkt med, eller om det är glaciärisen som först har lossnat och dragit med sig berg och sten. I forskargruppen som jag har kontakt med försöker vi fortsätta klargöra händelseförloppet. Det är kanske en hårfin skillnad, men det är ändå en skillnad.
Rasområdet bedöms vara omkring 900 meter brett. Israset som syns i klippet är ett mindre efterras – kanske 50 till 100 meter i bredd.
– Det kan fortsätta att falla sådana mindre bitar. Det gör ingen skillnad, men det finns naturligtvis en risk för att ytterligare större ras av både is och berg kan ske, säger Mats Eriksson.
– Man ser i klippet att bergväggen är brun i stället för svart. Det är förmodligen färskt berg som har kommit fram. Det är en jätteyta, kanske en kvadratkilometer stor.
Om det bara hade varit ett torrt stenras kunde stenmassorna ha fallit och lagt sig som en vall. Nu lär de i stället ha brutits ned och blandats med smält isvatten och jord, vilket bildade en tjock, livsfarlig gröt som flödade fram och förstörde allt i sin väg.
– Det blir som flytande betong.
Framöver krävs noggranna studier om vad som hände, konstaterar Mats Eriksson.
Han ifrågasätter samtidigt en annan uppgift i New York Times klipp. Där visas två sjöar som uppges ha bildats efter raset. Men den översta sjön kan ha funnits där tidigare, dold under sjöis.
– Det är svårt att skilja på en istäckt sjö och snö och glaciär. Om den bildades efter raset så ska den alltså ha fyllts med vatten sedan i onsdags. Det är bara tre dagar. Det borde förmodligen ta mycket mer tid att fylla en sjö såvida den inte är mycket grund.
Oavsett utgör sjön en risk. Terrängen runt omkring är känslig. Ytterligare ras kan orsaka en ny flodvåg och om den skulle nå nästa sjö kan det bli en kedjereaktion.
Jordskred och översvämningar är relativt vanliga i Himalaya. För att minska risken för katastrof har man i vissa fall manuellt sänkt vattenytan i glaciärsjöar. Det är däremot svårare att ta höjd för plötsliga händelser, som när stora stenblock eller delar av en glaciär plötsligt lossnar.
Att urbaniseringen i liknande riskområden, nedströms från glaciärer, har ökat de senaste decennierna är ett problem. Folk bor på fel ställen, menar Mats Eriksson.
– Det finns ett pakistanskt ordspråk som jag brukar ha i bakhuvudet: ”En flod minns alltid sin väg”. De har med sig det när de använder landskapet för att bo. Är det en gammal flodfåra ska man tänka att här kommer vattnet att rinna igen.
