Det fanns en tid då nästan 70 procent av sydafrikanerna slöt upp bakom African National Congress, ANC, som hade gått från att vara en förbjuden oppositionsrörelse till ett statsbärande parti med en omfattande reformagenda.
Mer än 20 år har gått sedan ANC:s toppnotering på 70 procent i 2004 års val. Efter veckans lokalval står det nu klart att ANC fått blott strax över 30 procent av rösterna i den nationella sammanställningen. Liberalkonservativa Democratic Alliance är nu det största partiet i de flesta av landets storstäder.
I Johannesburg, staden där slutstriden om apartheid började på 1970-talet och till stor del utspelades under kommande decennier, röstar bara var femte invånare på ANC i dag.
En rad faktorer ligger bakom den dystra utvecklingen för ANC, vars väljarstöd över de senaste valen liknar en brant rutschkana.
• ANC står inför samma utmaningar som stora partier i andra delar av världen, som kämpar med att förbli relevanta för stora väljarskaror i ett alltmer fragmentiserat politiskt landskap. Det är en utveckling som ANC inte rår på, men den förstärks av de ideologiska slitningar som funnits sedan partiet inför demokratiseringen 1994 gjorde sig redo att styra Sydafrika.
Det var då som Nelson Mandela förhandlade fram en kompromisslösning med apartheidregimen, som gick ut på att den vita minoritetsbefolkningen skulle sitta i orubbat bo – deras tillgångar skulle inte röras, trots att landet hade världens högsta inkomstklyftor. En mängd ANC-medlemmar vände sig mot denna eftergift.
I takt med att otåligheten växte började Mandelas kompromiss ifrågasättas öppet inom ANC. Denna kamp mellan radikaler och pragmatiker vanns av de sistnämnda, till ett högt pris. Den radikale ungdomsledaren Julius Malema startade 2013 sitt eget parti Economic Freedom Fighters, EFF, och tog med sig en stor del av ANC:s framtida talanger. Återstoden av ANC decimerades på nytt tio år senare när expresidenten Jacob Zuma bröt sig ur och skapade partiet MK av den populistiska vänsterfalangen i ANC.
• Befrielserörelser tenderar att vara väldigt dåliga på att regera. De kvaliteter som skapar en framgångsrik befrielserörelse under förtryck är inte sällan helt andra egenskaper än de som krävs för att styra ett land. I lokalvalet, där sakfrågorna hamnat i fokus, har ANC-företrädare blivit utskrattade under valrörelsen.
När befrielserörelserna tar över makten, uppstår förväntningar på belöning som skapar grogrund för korruption. Blickar man utåt i regionen kan man konstatera att ANC:s systerorganisationer i grannländerna är i samma dåliga skick, om inte värre, och ofta bara behåller makten genom att öka graden av repression.
I Sydafrika var Mandela och de andra landsfäderna medvetna om denna risk. Det var en bidragande anledning till att de lade så mycket krut på att bygga en robust författning – för att skydda landet mot ett framtida ANC med fel värderingar. President Cyril Ramaphosa var själv involverad i arbetet med författningen. I dagsläget verkar han inte ens försöka få ANC:s väljarbas att växa utan fokuserar i stället på att nedmontera ANC:s maktinnehav under ordnade former, vilket hedrar honom. Trots att ANC är i en så prekär situation, finns det inga tecken på att partiet skulle försöka störa den demokratiska processen.
• Dessutom ändrar sig väljarna. ANC lever i det förflutna och har inte lyckats formulera någon framtidsvision för landets unga. ”Born Free”-generationen – de som föddes efter 1994 års demokratisering – är på väg mot medelåldern. Förstagångsväljarna i årets val är födda 2008. De motiveras inte av insatser som partiet gjorde för 40 år sedan.
Statsvetaren och ANC-kännaren William Gumede ser årets val som historiskt då det är det första valet där svarta väljare på allvar har brutit sig loss och slutat rösta på partier som säger sig företräda dem specifikt.
– Trots allt som hänt i det förflutna, och allt tal om att Democratic Alliance skulle vara ett parti för rika vita, är svarta väljare redo att rösta på dem. Vad ANC har kvar är äldre landsbygdsväljare som är tacksamma för att de får sin pension eller socialbidrag en gång i månaden. Denna generation dör bort snart, förklarar han för DN.
Vilket innebär att även om 31 procent fortfarande ser ut som en hygglig siffra kan tappet vid nästa val bli ännu mer brutalt.
