Det är onsdag morgon på Mustamäe gymnasieskola i Tallinn, Estland.
Ett trettiotal sextonåringar väller in i klassrummet och några av dem slänger upp sina mobiler på bänken framför sig, bredvid pennfodral, pärmar och block.
Vi har rest hit för att ta reda på varför landets tonåringar ligger i topp när det gäller läsning, matematik och naturvetenskap i de senaste Pisamätningarna.
I början av september slog de svenska resultaten ner som en bomb. Det visade sig att Sverige i både läsförståelse och matematik rasat ner till sina lägsta nivåer sedan Pisamätningarna startade år 2000. Det ledde till krigsrubriker i tidningarna, politiker som talade om "nationellt nödläge" och föräldrar som panikerade.
Vad är då hemligheten bakom det estländska skolundret?
Skolan i Talinn kallas Silverpilen för att den har formen av ett pilformat rymdskepp som ska signalera fart och precision. Den är rejält påkostad. Insidan består av ljusa träslag, framför allt björk. Det är stora öppna ytor och sparsamt med färger, det mesta går i vitt.
Lektionen vi får vara med på handlar om medier och kommunikation. Hemma har eleverna läst två forskningsartiklar om varför unga människor inte konsumerar nyheter.
Läraren Maarja-Liisa Vokksepp har gett dem en uppgift. De ska diskutera i smågrupper hur medier kan få dem att förstå världen bättre.
När de fem minuter senare ska redovisa sina slutsatser är det läraren som fördelar ordet. Hon behöver inte höja rösten en enda gång, trots att det är mer än 30 elever i rummet. De som inte pratar är knäpptysta och väntar in varandra med handuppräckning och turtagning.
Kontrasten mot det kaos som jag har mött i svenska klassrum kunde inte vara större.
Men trots all ordning och disciplin blev Maarja-Liisa överraskad när nyheten att de estländska 15-åringarna låg i topp i Pisamätningen kablades ut.
– För även här vi pratar vi mycket om hur svårt våra elever har med läsningen, säger hon.
Längst fram i klassrummet sitter Piret Sepp, Elle Marie Kangur och Sigrid Ojala.
– Vi blev också förvånade, säger Piret och Elle, men avbryts av Sigrid Ojala, som tycker det är fullt begripligt.
– Vi är ett litet land i en farlig värld. Det gör att vi alltid har värdesatt utbildning och tagit skolan på stort allvar. Det är viktigt för vår egen, men också för vårt lands säkerhet.
Maarja-Liisa Vokksepp nickar.
– Jo, det stämmer nog, och om vi tittar bakåt, på vår historia, så kan man se hur mycket utbildning verkligen har betytt för oss. Det är det sätt vi har för att som individer komma någon vart i livet, säger hon.
Inför eftermiddagens lektion ska eleverna läsa en åttasidig novell av den estländska författaren Mehis Heinsaar.
– Som lärare ser jag verkligen hur de kämpar med läsningen. En del älskar böcker, men majoriteten gör det inte. Och jag kan delvis förstå dem, jag behöver bara gå till mig själv för att konstatera att jag läser mindre, säger Maarja–Liisa Vokksepp .
Texterna hon ger eleverna har blivit kortare, trots att hon vet hur viktigt det är med den långa läsningen eftersom den tvingar dem att sakta ned och tänka "långsamt".
– När de inte får all information i ett snabbt flöde måste de stanna upp och gå på djupet, säger hon och knäpper med fingrarna för att härma klippen i sociala medier: tick tick tick.
83 procent av de estländska tonåringarna presterade på nivå två eller högre i läsförståelse. Det betyder att de har grundläggande färdigheter för att kunna fungera i framtida studie- och arbetsliv. Det kan jämföras med bara 69 procent i Sverige.
Men också i Estland har läsförmågan gått ned något jämfört med Pisa 2022. De estländska tonåringarna läser inte lika mycket, eller lika bra, som de en gång gjorde.
Pisamätningarna visar också att det är den avancerade läsningen – som handlar om att värdera och reflektera, men också att minnas och kunna sammanföra olika informationsdelar – som allt fler elever har svårt med.
Samtidigt har det som kallas "hasty reading", där man skyndar sig igenom en text och ger snabba men felaktiga svar, nästan fördubblats.
I Sverige handlar det om 11 procent av tonåringarna. I Estland är andelen 9 procent.
Och de estländska lärarna har i flera år sett försämringen. På det nationella slutprovet i gymnasiet ska eleverna skriva en essä på 400 ord. Den ska vara argumenterande och innehålla konkreta exempel som underbygger deras resonemang.
– Men de har svårt att återberätta en historia som de läst eller sett. De plockar exempel från olika håll som inte har med själva storyn att göra.
De klarar inte att föra fram ett resonemang med egna exempel, det som kallas praktisk läs- och skrivförmåga.
– Det var därför jag blev förvånad att vi klarade Pisa så bra, för att våra egna mätningar visar något annat, säger Maarja-Liisa.
En förklaring till att de estländska skolframgångarna ändå är så stora är att lärarna har hög status. I alla fall om man ska tro landets utbildningsminister Kristina Kallas som också hävdar att den unga generationen vill utbilda sig till lärare.
– Jo, auktoritet har vi, säger Maarja-Liisa Vokksepp och tillägger att det kan härröra från landets historia och den sovjetiska ockupationen.
Lärare åtnjuter inte bara elevernas respekt utan har också stor frihet att själva utforma sin undervisning.
När vi frågar henne hur strikt hon måste följa läroplanerna svarar hon:
– Det finns listor på vad vi ska ha med i undervisningen. Men det står inget om hur vi ska undervisa om det som står på listorna. Det är en frihet vi värderar väldigt högt, säger hon.
Lärarnas auktoritet förklarar också deras hållning till mobilerna. I Sverige har vi lagstiftat för att få bort dem, inte bara på lektionerna, utan under hela skoldagen.
I Estland får lärarna bestämma själva om eleverna får ha mobiler framme eller inte. Att en lärare skulle säga: "Jag kan inte besluta om det här på egen hand", är något som utbildningsministern Kristina Kallas beskrivit som ett skräckscenario. Då skulle de förlora sin auktoritet på samma sätt som lärare har gjort i andra europeiska länder.
– Ja, och mobilerna finns där redan, oavsett om vi försöker lagstifta bort dem eller inte, säger Maarja-Liisa Vokksepp. Därför behöver eleverna lära sig att hantera dem.
När hon ber eleverna plocka undan dem lyder de oftast. Och annars får de skylla sig själva, menar hon.
– De måste ta ansvar för sitt eget lärande. Det viktiga är i så fall att de inte stör andra.
De estländska skolorna är mitt uppe i en jättelik digitaliseringsreform där även AI flyttar in i klassrummen. Tanken är att ligga steget före så att AI-verktygen används på rätt sätt.
Bland annat har de tagit fram en särskild skolchattbot, utformad för att vara "sokratisk". Den ska alltså inte servera färdiga svar, utan fungera mer som ett bollplank. Om en elev ber om hjälp med ett mattetal räknar den inte ut svaret, utan ställer en fråga tillbaka.
Är ni inte rädda för att eleverna ska förlora fler av sina färdigheter?
– Jo, visst är vi oroliga, säger Maarja-Liisa Vokksepp.
Det gäller att få hjärnan, böckerna och skärmarna att arbeta tillsammans, menar hon.
– Till exempel kan jag be eleverna att sammanfatta det viktigaste i en text och därefter låta dem be AI göra samma sak. Sedan får de jämföra resultatet. På så vis kan AI bli ett verktyg för kritiskt tänkande och inte något som gör hemläxan åt dem.
Trots att lärarna har stor auktoritet, är deras löner inte högre än genomsnittet och motsvarar en vanlig akademikerlön. Det är en lön som inte motsvarar det hårda jobb de gör, anser Maarja-Liisa Vokksepp.
Innan vi lämnar skolan frågar vi två elever som sitter nedsjunkna i en soffa om de själva funderat på att bli lärare.
– Jag har gjort det, men inte längre, säger Kärol Riisal, 18 år. Säg att det är 36 elever i en klass och du har fem lektioner på en dag. Det betyder att du ska stå framför hundratals elever varje dag.
Maximillian Valjauga, däremot, funderar på att bli lärare, men bara på deltid, och vid sidan av något annat arbete.
– Det svåra är väl att vara inspirerande, på samma sätt som mina lärare har inspirerat mig.
Läs mer:
Professorn: Här finns nycklarna till att vända läskrisen
Svenskläraren om Pisaresultaten: "Handlar inte bara om skärmar"
