Fertilitetsvården behöver en bredare strategi än bara fler IVF-försök

Genom åren som reproduktionsläkare och med kliniskt arbete inom IVF har vi mött många av de problem som präglar dagens fertilitetsvård. Vi möter människorna som längtar efter barn men som söker hjälp i en situation där tiden redan har blivit en avgörande faktor.

Det som ofta framställs som ett privat misslyckande är i själva verket också ett samhällsmisslyckande. Vi bor i ett samhälle där många vet mycket om hur graviditet undviks, men förvånansvärt lite om hur fertilitet faktiskt fungerar, hur den förändras med ålder och hur möjligheten till graviditet kan försämras. Samtidigt fortsätter vi att tala om hur avancerad reproduktionsmedicin kan kompensera för allt. Det kan den inte.

Detta är inte en marginell fråga. WHO uppskattar att ungefär en av sex människor globalt drabbas av infertilitet någon gång i livet. Den första globala WHO-riktlinjen om infertilitet, publicerad 2025, betonar därför inte bara behandling utan också prevention, tidig diagnostik och integrering av fertilitetsvård i nationella hälsosystem.

Regeringens pressmeddelande från den 7 april 2026 går i samma riktning. Där beskrivs att ofrivillig barnlöshet påverkar omkring 15 till 20 procent av par i reproduktiv ålder, att fertilitet påverkas av biologiska faktorer, ålder, livsstil och miljö samt att kunskapen om fertilitet i befolkningen är låg.

Det mest obekväma i denna diskussion är också det mest grundläggande. Ålder spelar stor roll. För kvinnors fertilitet blir nedgången generellt tydligare från mitten av 30-årsåldern och vid 40 års ålder är spontan graviditet för många betydligt svårare att uppnå. Detta är inte moralism, konservatism eller ett försök att skuldbelägga kvinnor. Det är basal reproduktionsbiologi. Både äggreserven och äggkvaliteten minskar med åldern. Just därför blir det ohederligt när offentligheten talar om fertilitet nästan uteslutande i termer av valfrihet, teknik och livsprojekt, men undviker biologins tidsram.

Den som invänder att problemet inte bara handlar om ålder har rätt, men bara delvis. Infertilitet kan bero på manliga faktorer, endometrios, äggledarna, ägglossningsstörningar, övervikt, andra komplicerade sjukdomar, miljöexponeringar och annat. WHO:s riktlinje och faktablad understryker att infertilitet är en sjukdom i både det manliga och kvinnliga reproduktionssystemet. Just därför måste samhällsdebatten bli mer vuxen. Att ålder är en stark faktor utesluter inte andra orsaker. Det gör snarare behovet av tidig kunskap ännu större.

Det finns också en annan missuppfattning som bör korrigeras. Fertilitetsvården är inte passiv och patienter skickas inte slentrianmässigt till IVF. I verkligheten utreds både par och ensamstående individer stegvis och evidensbaserat: hormonellt, anatomiskt och medicinskt. Man bedömer ägglossning, spermakvalitet, äggledarfunktion, sköldkörtelfunktionen, hereditet, samsjuklighet och livsstilsfaktorer. Ofta inleds behandling med andra åtgärder än IVF.

Den som invänder att problemet inte bara handlar om ålder har rätt, men bara delvis

Samtidigt vore det ett misstag att tro att enbart mer vård ska lösa problemet. Sverige har nu mycket låga födelsetal. Den summerade fruktsamheten var 1,42 barn per kvinna år 2025, den lägsta nivå som någonsin uppmätts i Sverige. Detta är inte heller ett isolerat svenskt fenomen, utan del av en större europeisk utveckling där familjebildning skjuts upp samtidigt som den biologiska marginalen minskar.

Men här kommer den avgörande poängen. Låga födelsetal och ofrivillig barnlöshet är inte samma sak. Den som inte vill ha barn ska naturligtvis inte pressas till det. Reproduktiv autonomi är central. Samhällets uppgift är inte att styra människors livsval, utan att göra det möjligt för människor att få de barn de faktiskt önskar, i tid, med korrekt kunskap och utan onödiga hinder.

Frågan måste angripas både medicinskt och samhälleligt, genom bättre information, tidigare utbildningsinsatser och en offentlig kommunikation som faktiskt når fram till både kvinnor och män i tid. Det innebär att Sverige behöver en bredare strategi än bara fler IVF-försök.

● För det första måste fertilitetskunskap in tidigare. Inte som skrämsel, utan som saklig undervisning om reproduktion, ålder, manlig och kvinnlig fertilitet, endometrios, livsstilsfaktorer och vanliga orsaker till infertilitet. Den kunskapen hör hemma i skolan, studenthälsan, primärvården och folkhälsoarbetet. Regeringens eget underlag beskriver att kunskapen i befolkningen i dag är låg. Då duger det inte att börja informera först när infertiliteten redan blivit ett faktum.

● För det andra måste samhällsvillkoren förändras. Den som vill ha barn tidigare möter ofta en arbetsmarknad präglad av osäker etablering, en bostadsmarknad som stänger ute unga vuxna och en kultur där barn ofta framställs som logistiskt, ekonomiskt och professionellt riskabla. OECD beskriver uttryckligen att fertilitetsutvecklingen påverkas av ekonomisk osäkerhet, jämställdhet, bostadsvillkor och möjligheten att förena arbete med familj. Den som menar allvar med att minska gapet mellan önskat och faktiskt barnafödande måste därför tala lika mycket om arbetsliv, boende och trygghet som om laboratorier och behandlingsköer.

Eftersom många män inte känner till hur mycket åldern påverkar kvinnans möjlighet att bli gravid, riskerar viktiga beslut att skjutas upp tills chanserna redan har minskat

● För det tredje måste männen in i samtalet på allvar. Det är medicinskt felaktigt och politiskt bekvämt att göra fertilitet till en nästan uteslutande kvinnlig angelägenhet. Infertilitet berör både män och kvinnor. Ett modernt fertilitetssamtal bör handla om spermiekvalitet, livsstil, exponeringar och samsjuklighet. Eftersom många män inte känner till hur mycket åldern påverkar kvinnans möjlighet att bli gravid, riskerar viktiga beslut att skjutas upp tills chanserna redan har minskat. Det är en realitet som båda parter behöver förstå. Samtidigt varierar den biologiska åldern mellan individer. Har man otur kan problemen uppstå betydligt tidigare än de allmänna tidsramar som ofta anges.

● För det fjärde måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det behövs bättre tillgång till infertilitetsvård. Ja, IVF är en medicinsk revolution som hjälpt miljontals människor. Men nej, IVF kan inte ensamt bära ett samhälles ovilja att tala sanning om fertilitet. Tekniken kan hjälpa många, men inte upphäva biologins gränser. Att låtsas något annat skapar falsk trygghet och det är också en form av svek.

Sverige behöver därför ett nytt fertilitetskontrakt mellan vården, skolan och samhället. Skolan och folkhälsoarbetet ska ge realistisk fertilitetskunskap långt innan problemen uppstår. Och den offentliga debatten måste sluta låtsas att detta är en fråga som kan lösas med antingen moralism eller teknikoptimism. Det krävs något svårare än så: sanning, ansvar och politiskt mod.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

87 anställda inom förlossningsvården i Malmö: ”På vårt BB torkar vi ditt barn med det sträva pappret”

Mats Brännström och Margareta Kitlinski, överläkare: ”Orimligt att snåla med IVF och klaga på för få födda barn”