Grekerna och antiken: En levande men komplex relation

I Aten är den naturligtvis ständigt närvarande. Under två vårveckor där plågar jag bekanta med en fråga som länge intresserat mig: Brukar ni greker prata om antiken?

Jag undrar väl egentligen hur det känns att vår civilisations vagga – med kultur, filosofi och myter som förändrade världen – nu är en europeisk avkrok.

I den turisttäta stadsdelen Plaka är det antika arvet till salu: plastiga byster av Sokrates och hårdrocksinspirerade guda-t-shirts. Men strax intill visar Akropolismuseet sina fynd på ett sofistikerat sätt.

Grekerna badar i referenser till antiken. Inte bara för att vissa av dem har förnamn som Achilles, Athena eller Penelope.

– Visst, vi är stolta över allt detta. Men själv känner jag mig mer influerad av kulturen och filosofin än av allt det där heroiska och nationalistiska, säger en bekant.

Under militärdiktaturen 1967–74 nämndes antiken ständigt. Folket måste motstå ”de kommunistiska sirenernas sång” och i stället binda sig vid masten likt Odysseus, sade diktatorn Papadopoulos.

Han talade sällan om den atenska demokratin eller om filosofer och pjäsförfattare. Fokus var på antikens krigare, precis som hos 2000-talets nynazister i rörelsen Gyllene gryning.

Men under det grekiska inbördeskriget i slutet av 1940-talet hänvisade även den kommunistdominerade gerillan ofta till grekernas ärofyllda nederlag vid Thermopyle år 480 före Kristus.

Många greker tar ändå ämnet med en nypa salt.

– I går undrade min kompis vilken gud han skulle vända sig till för att få hjälp med sina rör. Jag föreslog kärleksgudinnan Afrodite, eftersom rörmokare anses lite sexiga här, säger en annan vän.

– Men sedan kom samtalet in på Platon och vad som egentligen är verkligt.