Varje kväll anländer två vakter i en skåpbil till Northumberland Street.
De är kontrakterade av Nordirlands justitiedepartement. På slaget halv nio skjuter de igen och reglar grindarna som toppas av spetsiga metallstörar.
Northumberland Street är en gränsövergång i fredsmuren som skiljer arbetarklasskvarteren Falls och Shankill i västra Belfast åt. Barriären är en rest från den väpnade konflikt som pågick under 30 år och blev känd som The Troubles.
Alldeles förenklat handlade den om att Nordirlands katolska minoritet, de så kallade republikanerna dit den paramilitära organisationen IRA hörde, ville se ett återförenat Irland. På andra sidan fanns våldsamma protestantiska grupper – lojalisterna – som ville bevara unionen med Storbritannien.
I Falls vajar än i dag irländska flaggor, IRA-män hedras som martyrer och Jungfru Maria står staty i de slitna fasadnischerna.
I Shankill pryds gatorna av otaliga brittiska Union Jack-flaggor och väggmålningar av lojalister med automatvapen i händerna.
Fram till klockan halv sju nästa morgon kan ingen, varken fotgängare eller bilister, ta sig från det ena kvarteret till det andra.
– Det är ingen olägenhet. Vad skulle en katolik kunna ha för ärende i Shankill? undrar Dan McErlean.
Han är en pensionerad taxichaufför i en puffig dunjacka och chinos.
Sedan ett par år tillbaka har han gjort om droskan till en privat guidebil. Turistindustrin frodas runt Belfasts fredsmurar. Äldre män med fårade ansikten och funktionsklädda amerikaner i släptåg syns överallt längs de målade väggarna. Som unga var många av guiderna själva aktiva i The Troubles, på den ena eller andra sidan.
– Flera verkar stolta över det, några kallar sig rent av för terrorister. Själv har jag aldrig kastat en gatsten ens, men jag har bott precis bakom muren i 15 år, säger Dan McErlean och nickar över ratten mot en bitig, kortklippt man som tar en cigg utanför en port.
– Det där är Gerry Adams livvakt.
Under 35 år var Gerard "Gerry" Adams ordförande för det irländsk-republikanska partiet Sinn Féin. Nordirländska myndigheter misstänker att han ingick i ledningen för IRA. Han har utsatts för flera mordförsök. Uppenbarligen finns de som alltjämt vill skada honom.
– Lojalisterna såklart, men även dissidentrepublikanerna som var emot långfredagsavtalet, säger Dan McErlean.
I Nordirland är historien inte avslutad. Fredsmurarna genom Belfast är ett konkret bevis för det.
Snart 30 år har gått sedan fredsavtalet, som satte punkt för våldet mellan nordirländska lojalister och republikaner, slöts långfredagen 1998. Men murarna med sina gränsövergångar är fortfarande i högsta grad operativa. Landets justitiedepartement ansvarar för dem och deras syfte att stävja sektariskt våld, eller mer explicit: skydda människor från varandra.
Gjorda av stål, järn, korrugerad plåt och taggtråd, sträcker de sig 30 kilometer genom den nordirländska huvudstaden. De skär inte bara genom bebyggelse utan även genom industriområden och parker.
– De har bara blivit fler och högre sedan fredsavtalet. Den som kan kasta tunga saker över dem nu borde provspela för NFL, säger Dan McErlean, och svänger in på Bombay Street där muren når 14 meter över marken.
Trädgårdarna som vetter mot den ser ut som burar. Över radhusens små gräsplättar har kommunen låtit montera upp täta metallgaller.
– Så att de boende inte ska få tegelstenar eller molotovcocktails i huvudet när de tar sig en nypa frisk luft, förklarar vår chaufför.
År 1969 trappades konflikten upp mellan republikaner och lojalister i Nordirland. Beväpnade mobbar satte eld på hus som hörde till människor bosatta i fiendesidans områden. Nordirlands dåvarande regering konstaterade att man förlorat kontrollen över våldet och bad den brittiska armén om hjälp.
Den första så kallade fredslinjen som militären upprättade efter att man ankommit Belfast var just den mellan kvarteren Falls och Shankill. Till en början var den en enklare avspärrning av stolpar och taggtråd. Tanken var att den och de andra barriärerna skulle vara temporära.
– Detta kommer att bli en mycket tillfällig åtgärd. Vi kommer inte att ha någon Berlinmur eller liknande i den här staden, försäkrade generallöjtnant Ian Freeland som ledde den brittiska säkerhetsoperationen i Nordirland.
Men redan ett par år senare rekommenderade militären i en hemligstämplad rapport till Nordirlands regering att upprätta en "cordon sanitaire" – en buffertzon av mer robust slag mellan katolska och protestantiska samhällen i västra Belfast. Och muren mellan Falls och Shankill har nu, på tvärs mot generallöjtnantens löfte, skiljt människor åt dubbelt så länge som Berlinmuren skilde tyskarna åt.
På flera håll är relationen mellan katoliker och protestanter fortsatt spänd. Nyligen fick det protestantiska ordenssällskapet Oranienorden tillåtelse att marschera genom ett huvudsakligen katolskt område i staden Portadown. Det väckte stor vrede. Barrikader upprättades för att stoppa marschen, Storbritanniens minister för Nordirland, Chris Bryant ingrep och beslöt att förbjuda den efter att polisen varnat för våld.
Sekteristiska dåd hör visserligen numera till ovanligheterna, men Belfast förblir, liksom många andra nordirländska orter, en djupt segregerad stad.
– Våra barn går i olika skolor, vi går förstås till olika kyrkor, men också till olika pubar och till och med till olika simhallar, säger Dan McErlean.
Han kör oss norrut i Belfast, till den hårt trafikerade gatan Crumlin road. Här löpte den fredmur som blev den första att rivas år 2016. Han pekar på en länga med röda tvåvåningshus i tegel några meter från vägen.
– Vi bodde i ett av dem. Vi hade ett sådant där galler över trädgården. Det gjorde att mina döttrar kunde leka utomhus. Nu har jag flyttat ut på landet, men jag älskade att bo intill muren. Den gav min familj trygghet, säger han.
På G8-mötet som hölls i det nordirländska grevskapet Fermanagh för 13 år sedan hade britterna och amerikanerna uppmanat den lokala regeringen att göra vad den kunde för att skapa god stämning. Nordirlands regering presenterade då en plan om att demontera alla Belfasts fredsmurar inom tio år. Den var alltför optimistisk. Att bygga murarna visade sig långt mycket enklare än att riva dem.
Företrädare för lokalsamhällena på båda sidor motsatte sig regeringens nedmonteringsplan med hänvisning till de boendes säkerhet.
– Vi som är arbetarklass och bor intill murarna vill ha kvar dem. Den politiska eliten, som bor i helt andra slags områden, vill ha bort dem, säger Dan McErlean.
Men varför vill ni ha kvar dem, det är fred sedan nästan 30 år?
– Jag skulle inte säga att det är fred, vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod. Katoliker och protestanter litar inte på varandra. Vi katoliker litar inte på britterna heller. Det krävs bara en brandbomb så är vi tillbaka i The Troubles.
Läs mer:
