Insändare. Dags att S klipper banden med V, MP och C

S-ledaren Magdalena Andersson ser ut att vara på väg till ett dunderfiasko med sina regeringsförhandlingar med de övriga så kallade rödgröna partierna.

Man kunde ana i förväg att något redan då gick snett när Socialdemokraterna bestämde sig att gå till val som ett parti enbart och inte försöka bilda ett fast block innan valet. Ännu mer började man undra när Vänsterpartiet verkade bli radikaliserad i sina ställningstaganden vad gällde Gazakriget med aktivister av olika slag och statsminister Ulf Kristersson (M) började plocka poäng med sina kommentarer om ”terrorromantiker inom S”.

När Ebba Busch (KD) sedan kunde plocka poäng med påpekanden om antisemitism i de vänsterpartistiska leden, och detta inte möttes med kraft och diskussion av de andra rödgröna partierna utan gränsdragningen fick cementeras, anade jag oråd. Jag höll med både Kristersson och Busch i deras resonemang. Varför höll Socialdemokraterna tyst då?

När Aftonbladets ledarsida blivit ett näste för denna terrorromantik utan vidare kritiska perspektiv och hur de i princip allihop hade anslutit sig till den radikaliserade vänstern så var det redan klart.

I det läget kom Centerpartiet med i bilden och sade väldigt tydligt att V inte är ett regeringsdugligt parti, vilket också Magdalena Andersson upprepat. Det var över huvud taget hennes roll i valrörelsen att spela andra fiolen, och vi fick aldrig veta vad partiet ville ha för politik egentligen i en ny regering om den blev av.

Socialdemokraternas valkampanj var lika intetsägande som Magdalena Anderssons kläder. Inga konturer, inga tydliga, kraftfulla budskap, och det var tydligt hur de olika falangerna hade fritt spelrum om det mesta. Särskilt blev deras budskap om migrationspolitiken väldigt olika beroende på vem som pratade.

Det säger väldigt mycket om den här valrörelsen att det var miljöpartisterna som var de mest städade och anständiga utan några anarkistiska påbud eller tricks.

Nu fortsätter denna rågång mellan C och V vecka efter vecka som fullständigt har blockerat all regeringsbildning på den rödgröna sidan, medan Magdalena Andersson inte verkar kunna sätta ner foten. Det finns inget annat ord än att detta är ett dunderfiasko och ett katastrofalt pinsamt misslyckande för det socialdemokratiska partiet.

Detta följs upp också på mindre orter i landet som här i Södertälje exempelvis, där Socialdemokraterna nu får sitta i opposition första gången på decennier. Något har gått helt snett i Socialdemokraterna. Eller så har tiden gått dem förbi.

Det kan vara så att det är de tre andra rödgröna partierna som har blivit mer ”radikaliserade”, fanatiska, polariserade eller hur vi ska kalla det för att dessa röda linjer har uppstått? Jag tror att på grund av den polariseringen som trädde fram när SD blev ett etablerat parti och allt verkar antingen dras till dem eller stötas från dem som om de vore magnetiserade har skapat denna situation i det svenska politiska landskapet.

Det som tidigare ansågs som vänsterpolitik har nu splittrats till ytterligheter och den moderata vänster, som för närvarande består av Socialdemokraterna. På motsvarande sättet är det på Tidösidan, fast där har de övriga partierna dragits för hårt till SD. De sitter fast där.

Socialdemokraternas och särskilt Magdalena Anderssons strävan bort från polariseringen och hitta den ”mitten” i svensk politik som inte drar samhället isär, utan mer hittar det gemensamma är en alltmer omöjlig uppgift tillsammans med de rödgröna. Det är som den där klossleksaken där barnen försöker stoppa olika formade klossar i hål som visar samma form. Det går inte alltid, hur man än bankar och försöker. Den V-, MP- och också C-formade klossen kommer inte genom till Socialdemokraternas låda längre.

Socialdemokraterna måste orka stå allena eller så småningom gå ihop med andra mer moderata krafter där man lämnar ytterligheterna på båda sidor åt sitt öde. Hur det går den här gången med regeringsbildningen är oklart. Men någon gång måste man börja.

Jag tror inte att Socialdemokraterna längre hör ihop med de rödgröna ytterlighetspartierna eller det fanatiska Centerpartiet. Det är dags att inse det.