I en intervju med DN sade S-ledaren Magdalena Andersson att det viktigaste för Sverige nu är att få en regering som kan styra landet i enlighet med folkets tydligt uttryckta vilja.
Det är ett rimligt resonemang. Väljarna gav nämligen sitt stöd till det rödgröna blocket med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet snarare än till Tidöpartierna. Trots att detta block har fått ett parlamentariskt övertag har någon regering ännu inte kunnat bildas. Frågan är varför.
Väljarna har sagt sitt, men de segrande partierna verkar ändå inte kunna enas om en gemensam väg framåt. Det är också viktigt att komma ihåg att det rödgröna blockets majoritetsställning har möjliggjorts genom Vänsterpartiets starka valresultat och Centerpartiets samarbete med de rödgröna.
Vänsterpartiet gjorde ett historiskt bra val och blev den näst största kraften inom det rödgröna samarbetet, samtidigt som Socialdemokraterna noterade ett av sina svagaste valresultat någonsin. Trots detta verkar det finnas en ovilja hos vissa att fullt ut acceptera den nya politiska verklighet som väljarna skapat.
Alla fyra partier säger sig vilja se Magdalena Andersson som statsminister. Varför är det då så svårt att komma överens? Varför söker man fortfarande lösningar med osäker parlamentarisk grund i stället för att bygga vidare på det samarbete som väljarna faktiskt har gett sitt stöd till?
Det pågående försöket att bilda en mittenregering utan Vänsterpartiet framstår i dagsläget som svårt att förverkliga. Inget tyder på att något av Tidöpartierna är berett att lämna sitt block för att stödja en sådan lösning. Risken är därför att denna strategi snarare förlänger det politiska dödläget än leder till en fungerande regering.
I den nuvarande situationen finns åtminstone två tänkbara vägar framåt.
Den första är att S, V och MP bildar en minoritetsregering, medan Centerpartiet, genom ett tydligt samarbetsavtal, ger sitt stöd i riksdagen. En sådan modell är inte ovanlig i svensk politik och skulle kunna skapa den stabilitet som krävs för att landet ska kunna styras.
Den andra, och kanske mest naturliga, lösningen är att de fyra partierna tillsammans bildar en fullständig rödgrön regering.
Inför valet sökte de väljarnas stöd på grund av ett gemensamt alternativ till Tidö regeringen. Efter valet borde ambitionen därför vara att förverkliga detta alternativ. Ingen part kommer att få igenom hela sitt program, men det borde vara möjligt att enas kring en gemensam politisk plattform.
Det finns dessutom en uppenbar risk om de rödgröna partierna misslyckas med att bilda regering. Om processen slutar i ett nyval kan det i stället gynna Tidö partierna. Väljare kan uppfatta det som att de partier som fick mandat att skapa förändring inte förmådde samarbeta när det verkligen gällde.
I ett sådant läge riskerar Socialdemokraterna att drabbas av ytterligare väljarförluster, samtidigt som Centerpartiets position kan försvagas utan rödgröna. Vänsterpartiet däremot kan komma att stärka sitt stöd, eftersom partiet konsekvent har hållit fast vid sina krav och framställt sig som villigt att omsätta valresultatet.
En sak är dock tydlig. Väljarna röstade inte för fortsatt politisk låsning eller långvariga maktstrider. De röstade för förändring.
Därför är det nu upp till Magdalena Andersson, Centerpartiet och övriga partier i det rödgröna samarbetet att lägga prestige åt sidan och hitta en hållbar lösning.
Det bästa sättet att respektera väljarnas mandat är att omsätta deras beslut i en fungerande regering som kan ge Sverige politisk stabilitet och handlingskraft.
