Island säger nej till att återuppta EU-förhandlingarna

På Europarörelsens valvaka i centrala Reykjavik dansade en ljusprojektion med bokstäverna JÁ i taket. Det gick inte att skaka av sig känslan att det var en dröm som svävade runt och bort. Publiken sjöng allsång till den gamla norska Eurovisionsvinnaren ”Fairy tale”, om en kärlek som blir till en förbannelse.

Jasidan tog tidigt ledningen i rösträkningen, genom stödet i huvudstaden Reykjavik. Men övertaget var inte tillräckligt stort, när landsbygdsrösterna fortsatte strömma in under natten och gryningen. Det blev alltmer uppenbart att Island sagt nej till att återuppta förhandlingarna om EU-medlemskap, efter en jämn kampanj.

EU-motståndarna lär uppfatta segern som lilleputtarnas triumf över maktkolossen i Bryssel. Men nejsidan har också haft stora resurser och väljare som jag har pratat med har vittnat om en högljudd kampanj. En Gallupmätning som presenterades precis före valdagen blev en fingervisning om att något hänt med den allra trendkänsligaste opinionen. I början på sommaren planerade bara 37 procent av väljarna i åldersgruppen 18 till 29 år, att rösta nej. I slutet av augusti lutade 60 procent av de unga mot nejsidan.

På valdagen bedyrade Islands statsminister, socialdemokraten Kristrún Frostadóttir, att landet går stärkt ur folkomröstningen oavsett vinnare. Hon lyfte fram hur medborgarna engagerat sig med liv och lust i diskussionen om Islands plats i världen och geopolitiken i Arktis. Då bortsåg hon från polariseringen. Det har varit en tidvis hätsk valrörelse, där EU-motståndarna har slagit fast att striden gäller Islands själ, medan jasidan har anklagat skeptikerna för att ta till lögner och skrämselpropaganda.

Bakslaget blir bittert för Islands EU-vänner, som kämpat så länge för att få ta del av gemenskapen i Europa. Det är också ett svidande nederlag för EU-topparna i Bryssel, som så gärna ville få med en mogen demokrati som Island i nästa utvidgning. Det isländska public service-bolaget RÚV framhöll under valvakan hur Marta Kos, EU-kommissionären för utvidgning, beskrivit folkomröstningen som ett mått på Europas dragningskraft.

Den verkar vara, tja, sådär.

Det var finanskrisen 2008–2009 som fick Island att närma sig den europeiska unionen. Men förhandlingarna om medlemskap pausades 2013. Sedan kom Storbritanniens utträde genom Brexit och Trumps valsegrar i USA, med Vita husets hot om att överge Natosamarbetet och införliva Grönland i den västra hemisfären. Inflationen tog ny fart och priset på den isländska älskade varmkorven nådde rekordnivåer.

Ändå sa Island nej.

Den S-ledda isländska koalitionsregeringen får försöka lösa problemen med den svaga kronan på egen hand. Osäkerheten består i Arktis, där Island har en särställning som Natomedlem utan egen armé.

USA:s president Donald Trump kan tolka valresultatet som ett bevis på att Europa är försvagat. Kanske stärks Vita huset i ambitionen att förmå Grönland att överge det danska kungariket. Då väljer Trumpadministrationen nog att missförstå nattens besked: Skepsisen mot all överhet sitter djupt i Island, efter frigörelsen från Danmark för mer än 80 år sedan.

Island förblir trots allt en del av EES-samarbetet med tillgång till den inre marknaden. Den nordiska gemenskapen står fortsatt stark. Grannlandet Norge slipper hantera besvärliga frågor om EU-medlemskap mitt i ett tronskifte. Allting har en ände, men korven, den har två.