Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike

En ögonblicksbild från yrkesgymnasiet i Parisförorten:

Ett knappt hundratal elever och en handfull lärare är samlade utanför skolans entré. Lärarna är lätta att identifiera, dels för att de är de enda vita i folksamlingen, dels för att de bär en pappershatt med orden ”jag strejkar” på huvudet. En pojke, kanske sexton, håller upp en kartongbit där han skrivit: ”Respektera våra rättigheter innan ni ber om vår respekt”.

Ur högtalarna dundrar fransk hiphop blandat med Johnny Hallyday. Förbipasserande fordon – ett matbud, en it-firma, en brandbil – tutar i en gest av solidaritet. På andra sidan gatan står två poliser och övervakar tilldragelsen.

Det är tisdag och ”fas tre” i gymnasieblockaden är igång.

Uttrycket är en blinkning till de gula västarnas protester för några år sedan. De två rörelserna saknar inte paralleller: En proletariserad, ekonomiskt hårt prövad landsortsbefolkning utan politisk representation då. En etnifierad förortsgeneration i ett utbildningsväsende som tycks riggat mot dem nu.

I båda fallen handlar det om ett sorts periferins avgrundsvrål, där krav på bättre materiella och institutionella förutsättningar står i centrum. Men medan de gula västarna höll politiska partier och fackföreningsrörelsen på avstånd har gymnasieupproret organiserats genom elevförbund och snabbt fått sällskap av lärarfack, offentliganställda och studenter inom högre utbildning. Med start förra veckan anslöt också elever vid elitgymnasierna i Paris innerstad.

Det är en ovanlig ordning.

Franska utbildningsuppror har nästan alltid börjat på de prestigefulla lärosätena för att sedan sprida sig till resten av landet. Till skillnad från maj -68, då den franska bourgeoisiens barn gjorde upp med föråldrade utbildningsstrukturer, börjar den här rörelsen i förorten och har fokus på lärartäthet och acceptabla skollokaler. I likhet med 68-rörelsen kräver gymnasiedemonstranterna rättvisa antagningssystem till universiteten, som enligt nuvarande praxis rankar gymnasiebetyg olika beroende på vilken skola de kommer ifrån.

Det är den krackelerande bilden av en nation som ylar universalismens lov, men inte klarar av de enklaste meritokratiska kontrollfrågorna. Under Emmanuel Macrons presidentstyre har tusentals tjänster tagits bort från landets högstadie- och gymnasieskolor. Antalet lärare är i dag färre än 2008, samtidigt som gymnasieeleverna har blivit 250 000 fler. En stor majoritet av klasserna hyser över 30 elever, var femte fler än 35.

Trots det har protesterna tagit den franska regeringen på sängen. Att dagens tonåringar, som inte sällan beskrivs som en illitterat, tiktokifierad generation som knappt kan knyta skorna själva, var kapabla att organisera sig och kräva en bättre studiemiljö (av allt!) kom som en total överraskning.

Företrädare för regeringspartiet har de senaste dagarna gjort sig skyldiga till en rad självmål när man bland annat försökt övertyga elevrepresentanter i tv om att den stora skolkrisen snarare är att var tredje fransk femtonåring inte kan läsa en enkel text.

Som om inte just detta vore grund till demonstranternas krav på bättre studieförutsättningar.

Våldsamheterna i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter var inledningsvis på en ovanligt hög nivå också för franska omständigheter. Polisen har förbjudits att använda så kallade chockgranater, efter att en 15-årig pojke i Lens fått sin hand avsliten och tvingats till amputation. Tusentals tonåringar har frihetsberövats de senaste veckorna i Frankrike. Många är barn i lagens mening och tidigare ostraffade.

Men efter att regeringen utmålat demonstranterna som oborstade bråkstakar i början av blockaderna har man fått backa i både kommunikation och handling. I mitten av förra veckan anslöt studenter på en rad parisiska prestigeuniversitet till studentrörelsen, som ser ut att bli den största sedan 1968. Flera av dessa institutioner har, pikant nog, fostrat Frankrikes nuvarande ministrar.

Emmanuel Macron har konsekvent fördömt våldsamheterna och förstörelsen utåt, men ska internt ha varit rasande på polisens bemötande av demonstranterna, som han anser vara ”för hårt och totalt empatilöst” (Le Parisien, 6/10).

I Frankrike står polisen under direkt operativ kontroll från regeringen. Det innebär att det är Macron och premiärminister Sébastien Lecornu som hålls som mer eller mindre ansvariga för polisiärt övervåld.

– Utan att ens försöka ha en dialog behandlade regeringen gymnasiedemonstrationerna som om det handlade om förortsupplopp. Det är ett politiskt val, som strider mot principen att inte använda våld mot minderåriga, säger sociologen Vincent Tiberj, som forskar på ungdomars politiska engagemang. (Le Monde, 6/10).

Misstron mot polisen är utbredd i Frankrike och inte minst i landets förorter. Det största polisfacket Alliance Police National ligger nära ytterhögern och i en opinionsundersökning inför andra rundan i det senaste presidentvalet uppgav 74% av alla aktiva poliser att de skulle rösta på Nationell samling.

En fransman i min omedelbara närhet brukar berätta om sitt ”personrekord”, då han blev stoppad och kroppsvisiterad av polis tio gånger på en och samma dag, utan någon annan uppenbar anledning än att han är svart.

2023 slog högsta förvaltningsdomstolen för första gången fast att fransk polis ägnar sig åt systematisk rasprofilering vid id-kontroller, av främst unga män med utomeuropeiskt ursprung. Två år senare föll en historisk dom mot franska staten i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i samma ärende. De största konfrontationerna mellan polis och demonstranter har den senaste veckan skett i Paris innerstad, utan några skönjbara etniska förtecken.

Frankrike har inte sett sammandrabbningar mellan demonstranter och ordningsmakten i den här storleksordningen sedan de gula västarna, men också manifestationerna mot pensionsreformen och bondeprotesterna för ett par år sedan resulterade i omfattande skadegörelse och våldsamheter.

I Frankrike talar man om la culture de la casse – förstörelsekulturen. Det rör sig till viss del om maskerade anarkistiska grupper med stort våldskapital som infiltrerar demonstrationer för att skapa kaos. Det handlar också om en historisk fransk folksport, att slå sönder allmän och privat egendom när man protesterar.

Toleransnivån, eller möjligen uppgivenheten, inför detta framstår ofta som förbluffande hög för någon från en mer ordningstillvänd kultur.

Medan företrädare för vänsterpartiet LFI anklagas för att utnyttja protesterna och uppvigla till våld har Marine Le Pen, föga förvånande, stöttat polisen. Inför presidentvalet i maj nästa år, där hon är favorit, har den europeiska extremhögerns grand old lady också tydligt lagt om kommunikationen. Nationell samling är sällan sena att utnyttja sociala oroligheter i förorten som politiskt bränsle, men under gymnasiedemonstrationerna har man, intressant nog, inte spelat ut invandrarkortet.

Gymnasiedemonstrationerna har just nu medvind i den franska opinionen, tre av fyra tycker att deras kamp är legitim. I onsdags lovade en pressad Sébastien Lecornu att ”lyssna på gymnasisterna”. Utbildningsminister Édouard Geffray har lovat 3 000 lärarvikarier över hela landet. Elevfacken har lagt fram krav på investeringar i skolan motsvarande 10 miljarder euro.

Protesterna hade i mitten av veckan spridit sig till minst 40 franska städer och flera grannländer. Av allt att döma är det här en rörelse som Frankrikes beslutsfattare kommer behöva räkna med inför presidentvalet i maj nästa år. Kanske kan den rentav komma att ändra på den politiska spelplanen till dess.