Med Yayoi Kusama försvinner en av vår tids mest älskade konstnärer. Hennes alltmer spektakulära verk visas över hela världen och hon attraherar i dag en större publik än någon annan samtida konstnär.
Men vägen till denna globala popularitet var lång.
Kusama föddes 1929 i Matsumoto i Japan. Hennes kreativa ambitioner uppmuntrades på intet sätt av föräldrarna, som drev en handelsträdgård och förväntade sig en traditionell livsstil av dottern.
En brytning blev oundviklig. Hon lämnade hemstaden för att studera måleri i Kyoto där hon kom i kontakt med avantgardistiska strömningar. Snart insåg hon att hon ville bli en del av den konstscen som utvecklats i Europa och USA.
Hon skrev ett brev till Georgia O’Keeffe, den enda verkligt framgångsrika kvinnliga konstnär hon hört talas om. O’Keeffe svarade uppmuntrande och föreslog att hon skulle söka sig till USA.
Tjugoåtta år gammal tog hon så, mot familjens vilja, det djärva steget. Trots begränsade kunskaper i engelska och utan ekonomiskt stöd lyckades hon etablera sig, först i Seattle och sedan i New York.
Redan i ungdomsåren var Kusama mentalt instabil och hade återkommande hallucinationer. Hon har beskrivit dessa upplevelser som ett slags rörliga mönster. Former som upprepar sig och breder ut sig för att till slut ta över hela rummet.
Hon fångar dessa visioner av oändligheten i sina tidiga ”prick-bilder” och i de så kallade ”Infinity net”-målningarna från slutet av 1950-talet. Dessa drömlika dukar hänger i dag i världens ledande museisamlingar.
När vi visade hennes verk på Moderna museet 2016 var publiktrycket på gränsen för vad vi kunde klara av
En av de första skribenter som skrev uppskattande om Kusamas repetitiva måleri var minimalisten Donald Judd. Och visst kan man se en närhet till den minimala konsten i de tidiga verken, även om de har en psykologisk förankring och en kosmologisk dimension som Judd tog avstånd ifrån.
Under 1960-talet skapade Kusama sexuellt utmanande happenings med feministisk udd. Och hon började arbeta med reflekterande ytor. Hon byggde alltmer fascinerande spegellabyrinter. Ett viktigt verk var ”Narcissus garden” (1966) som hon oinbjuden presenterade på Venedigbiennalen: 1 500 silverklot av plast som hon iklädd en gyllene kimono sålde för två dollar styck.
Hon presenterade aktionen som en protest mot fåfänga och kommers, vilket kan te sig en smula ironiskt med tanke på den extrema kommersialism som senare kom att prägla hennes verk. En viss fåfänga har man nog också kunnat skönja.
Mot slutet av 1970-talet förvärrades Kusamas mentala hälsa och på eget initiativ togs hon in på en psykiatrisk anstalt i Tokyo.
Vad som sedan skedde är märkligt. Under de kommande femtio åren utvecklade hon med anstalten som bas en framgångsrik konstindustri. En alltmer expansiv studio växte fram i sjukhusets närhet.
Miljontals människor har attraherats av hennes visioner. De har vallfärdat till hennes spegelinstallationer, lekfulla tygskulpturer, prickiga pumpor och snoppar. När vi visade hennes verk på Moderna museet 2016 var publiktrycket på gränsen för vad vi kunde klara av. I ett litet handskrivet brev bad Kusama mig att framföra en varm hälsning till alla som kom för att se hennes konst.
På uppdrag av Louis Vuitton uppstod häromåret den mest överdådiga reklamkampanj som någonsin skapats som ett samarbete mellan en modefirma och en konstnär – närvarande som skrämmande robot.
I förtätad form fångar Kusamas karriär hur konsten och konstvärlden utvecklats sedan mitten av 1900-talet, då hon blev en del av ett experimentellt och ofta provocerande feministiskt avantgarde.
Den 14 augusti gick hon bort, 97 år gammal. Hur varumärket Yayoi Kusama lever vidare återstår att se. Ekonomiskt sett finns det ingen anledning att sakta ner produktionerna.
