Dagens outfit är en enorm kondom i massivt trä. Den har hål för ögonen och träs över huvudet tills den vilar på axlarna. Insidan är klädd med kork och filt, och efter att ha burit den i ungefär 15 minuter blir man andfådd och svimfärdig. Därför förses hjälmen med en slang kopplad till en syrgastub.
Uppfinningen kallas ”isolatorn” och patenterades 1926 som ett sätt att kunna läsa ostört, befriad från avbrott eller intryck från omvärlden. Uppfinnaren Hugo Gernsback hade redan i tanken pensionerat sig som förmögen man. Men sammanlagt såldes elva exemplar.
Vilka saker fanns ens då, på den tiden, som bröt uppmärksamheten? Skramlande spårvagnar, högljudda väggur? Ett evigt spring i dörren av grannar som vill starta en folkrörelse? I vilket fall: futtigt mot störningsmomenten i dag. Ibland kan ”före sin tid” innebära hundra år.
Så ge mig något som nu kan skärma av alla skärmar, dämpa gruppchattar, få tyst på pushnotiser och skydda mitt tankemönster från att brytas ner till flimmer och brus. Med de små manickerna som darrar och morrar, som små hungriga varelser i fickan, har vi blivit sämre på att behålla fokus. Därför sämre läsare.
I forskaren Gloria Marks tidiga mätningar från 2004 stannade människor i genomsnitt vid samma skärminnehåll i två och en halv minut innan de växlade till något annat. I senare undersökningar var tiden nere på 47 sekunder.
Jag bär på ett av dessa trasiga och sönderskrollade huvuden. Det är inte behagligt när dopaminsuget kryper under huden bara ett fåtal rader in i en roman. På kvällarna hoppar jag mellan fyra fem böcker, utan att landa i någon av dem, tills jag somnar ifrån samtliga.
Jag har övergett min uppmärksamhet. Avsvurit mig den, som en tro; abdikerat från den, som en tron.
Om du fortfarande är kvar, om du ännu läser detta, är du bättre än jag.
Tänk nu på en hare. Eller något annat djur i det vilda. Medan det äter måste det samtidigt ägna sig åt annat, som att hålla koll på rivaler och rovdjur, bevaka sina ungar och hålla ett öga på sin partner. Uppmärksamheten är söndersmulad över flera sysslor. ”Därför är djuret oförmöget att sjunka ner i kontemplation, både när det äter och kopulerar”, som filosofen Byung Chul-Han skriver i boken ”Trötthetssamhället”.
Men när vi beter oss så kallas det för multitasking och beskrivs som någonting bra, mycket modernt och djupt mänskligt. Fast vi är primitiva djur, jagade från alla håll och kanter, oförmögna att längre koncentrera oss på en enda sak.
I samtalet om den samtida läskrisen pekas alltid barn och unga ut som orosmoment. Desto färre spaltmeter har skrivits om hur illa ute vi andra är. OECD:s senaste stora undersökning visar en nedgång bland vuxna i elva länder vad gäller att förstå, värdera och använda skrivna texter. Bildnings- och klassgränser kan inte stängsla in svackan: bland högskoleutbildade hade läsfärdigheten försämrats i 13 länder. Både SCB:s och SOM-institutets mätningar visar att svenskars läsning minskar.
Det är ingen underdrift att kalla mig överstimulerad av verkligheten. Min mentala bandbredd har krympt till pekfingermått och jag förstår nu till fullo varför Britney Spears rakade av sig håret och började jaga folk med paraply redan 2007. Minnet är trängre, slöare, mer grötaktigt och ihoptryckt. Ändå förvånas jag över att även uppburna författare uttrycker samma känsla.
En kväll i oktober går jag på ett samtal med den amerikanske journalisten Patrick Radden Keefe, känd för sina långa, vindlande reportageböcker. Han kan inte läsa som han brukade, säger han, mobilen har gjort honom kognitivt krockskadad. I en annan intervju hävdar författaren Mikael Yvesand att han inte längre läser: ”Jag skäms liksom över det. Men jag har blivit så förstörd av min telefon. Något har hänt med min hjärna.”
Jag har alltid räknat mig som en läsande människa, så det innebär en rejäl identitetskris att behöva räkna om. Som barn försvann jag så långt in i böckerna att familjen fick ropa mig tillbaka när det var dags att äta. På ett foto från mitten av 1980-talet sitter jag hopkrupen på parkettgolvet över ett Fantomenalbum. Jag är mycket smal. Ryggraden sticker ut som knogar mot den vita tröjan. Det är julafton hemma hos min farbror i Lärbro, och i fotoalbumets bildtext har mamma gett mig röst: ”Här har jag krupit undan i ett hörn för mig själv.”
Pojken visste hur man ska vara jag. Men jag har blivit mycket sämre på det.
Nu vill jag ändra på det, vända det, bli en läsande människa igen. Om det alls är möjligt, vill säga.
Jag frågar hjärnforskaren Anders Hansen hur hjärnrötan ska saneras. Han nämner en studie där 467 personer fick stänga av internet på mobilen, men använda läsplatta och dator som vanligt. Två mobilfria veckor visade sig dock vara en orealistisk prognos, fler än 50 procent av deltagarna avbröt. För de som härdade ut väntade dock en belöning.
”Förmågan att fokusera länge på en uppgift utan att distraheras – på psykologspråk sustained attention – förbättrades både i objektiva tester och i deltagarnas egen skattning. Den höll dessutom i sig två veckor efter att studien avslutats”, säger Hansen.
Oturligt nog kräver min yrkesroll att jag håller koll på nätets alla debatter och ständigt är uppkopplad – snarare fastkopplad; surrad vid masten med tyckonomernas sirensång tjutande i öronen. Jag sitter vid datorn åtta timmar om dagen men lyckas ändå kämpa ihop fyra timmars skärmtid på mobilen.
Om alla författare skrev som Karl Ove Knausgård skulle det inte finnas någon läskris i dag, har kyrkohistorikern Joel Halldorf sagt. Bra sagt, tänker jag, som sträckläste de fyra första delarna i Knausgårds ”Morgonstjärnan”-svit. Nu tar jag på läsplattan fram den femte, ”Arendal”. Tappar intresset i höjd med sidan 40.
Som barn försvann jag så långt in i böckerna att familjen fick ropa mig tillbaka när det var dags att äta.
Nytt försök, nu med en fysisk bok. Det ska tydligen vara bättre, eftersom pappret ger tanken en geografi. Texten ligger där den ligger och kan inte skrollas bort. I ett experiment blev de som läste på papper bättre på att hålla fokus under tidspress. De som läste på skärm gjorde inte det.
Ett annat problem: min läsplatta har 1 700 inköpta böcker i Kindle-appen, samt hundratusentals titlar på ljudbokstjänsterna och i Spotify. De oändliga valmöjligheterna utanför bild ställer skyhöga krav på texten framför mig: erbjud ständiga kickar eller bli för alltid bortvald. Eftersom jag aldrig behövt använda Tinder kan jag inte göra jämförelsen, men jag anar känslan.
Tar mig an Denis Johnsons ”Tågdrömmar”, som har den klara fördelen att jag har sett filmen på Netflix. Jag lägger mobilen på kudden intill och makar in mig i balkongens sittmöbel, hinner en dryg sida innan jag börjar fundera på var mobilen kan vara. Den ligger där jag lade den. Återvänder till sidan. Men det är ett arbete, rent fysiskt slitsamt, för alla inblandade sinnen. Blicken flackar tjackigt, skyndar vidare, skolad av skärmen att leta nyckelord, och handen vill vända blad innan tanken hunnit ikapp.
En halvtimme senare, just som bilderna börjar uppstå av sig själva, är jag för utmattad för att fortsätta.
Kanske är det mina barns fel? Som en varelse djupt nedsänkt i småbarnsåren har jag vant mig vid att ständigt bli störd. När man aldrig hinner läsa mer än vad som ryms mellan två rop på pappa blir litteraturen bara fogmassa i vardagens små glipor. Även när ingen skriker på mig sitter armar och ben i beredskapsläge.
Vad härligt ansvarsbefriande att skylla på ungarna! Inte minst eftersom de anklagade inte är här och kan försvara sig.
Nu har de somnat, det tog sig tid, men nu är det tyst i deras rum och det är tyst i resten av lägenheten också, tyst som jag längtat efter hela dagen, genom middagen och tandborstningen och allt som skulle hämtas, torkas upp och letas efter. Jag lägger mig på soffan med boken. Men det går lika dåligt som vanligt. Ögonen fortsätter automatiskt nerför sidan medan tanken måste bändas loss, gång på gång. Till slut lägger jag boken på soffbordet och tar upp telefonen. Låter hjärnan göra rockad med tummen.
Vår uppmärksamhet är på många sätt det dyrbaraste vi har, det är själens bränsle som ska driva oss framåt att upptäcka fler delar av livet och oss själva. Och en handfull techmiljardärer har lagt stor möda och enorma resurser på att vi ska glömma det.
Läser en artikel i The Atlantic med domedagsrubriken ”The end of reading is here”. Den beskriver ett pågående civilisationsskifte där läsandet alltmer ersätts av videor, poddar och influerare som källor till kunskap. Vilken kuslig lösning på läskrisen: ta bara bort all läsning.
Men jag vill inte ha poddar, inte ännu en människa som pratar i mitt huvud, det är trångt nog med bara mig där. Jag vill ju lämna det och vara i någon annans.
Poeten Patricia Lockwood om hur hon skriver: ”Det första jag måste göra är att ta morgonen i besittning. Den är min. Om jag börjar med att titta i mobilen blir mobilen min hjärna för dagen. Om jag inte genast tittar ut genom ett fönster blir dagen fönsterlös.”
I kyrkan är det tyst och luktar möbelputs, stearin och gammalt bibelpapper. Jag har gått hit för läsro. Ägnar en tanke åt de medeltida munkar som var så rädda för att bli uttråkade att de såg sysslolösheten, acedia, som gränsande till dödssynd. Och nu går jag hit för att fånga just den känslan. Gör ett nytt försök med ”Tågdrömmar”. Men så kommer en vaktmästare och börjar dammsuga mattorna i altargången så att gruset smattrar och rasslar högljutt genom slangen.
Anders Hansens tips: stäng av mobilens internetuppkoppling under en helg, känn sedan efter på måndagen: Hur har jag sovit? Hur är min koncentrationsförmåga? Hur mår jag?
”Kanske får du motivationen du behöver för att ta tillbaka ditt fokus. Kanske blir du förbannad på de företag som genom allt mer sofistikerade metoder dagligen sliter fyra fem timmar från dig och inte kunde bry sig mindre om hur du mår och fungerar kognitivt.”
Vår uppmärksamhet är på många sätt det dyrbaraste vi har, det är själens bränsle som ska driva oss framåt att upptäcka fler delar av livet och oss själva
En mild och grå eftermiddag blir jag mirakulöst nog sittande i trädgården. Löven på marken har mörknat till läder. Inne i lägenheten leker barnen med sin farmor och jag har glömt telefonen på köksbänken. Har bara Ray Bradburys ”Blommande vin” i händerna. Den är inköpt på antikvariat, har gulnade blad skört limmade vid en rygg som fått veck och sprickor i lamineringen. Tryckbokstäverna är så grovt instansade att de känns som blindskrift när jag för fingertopparna utmed orden. I 45 minuter läser jag oavbrutet och rör mig med textens rytm. Det blir sommar i en annan tid, jag ömsar mitt jag.
Det var det här jag ville tillbaka till: att få leva i en annan verklighet igen, och låta det avlasta bördan i min egen. Att få ha ett medvetande utan att behöva vara dess ständiga huvudperson. Jag hade inte glömt det, bara hur lindrande det faktiskt är.
Efteråt är jag inte så trött, men behagligt mätt, som efter en perfekt avvägd måltid. Påfylld. De kommande dagarna berättar jag för alla inom hörhåll att jag har läst i trekvart. De tar beskedet med alltför stor fattning, så jag upprepar det, ifall de inte förstått omfattningen av mitt genombrott: ”45 minuter!”
Men responsen är egentligen oviktig, poängen har aldrig varit att bli en ny människa, bara att få tillbaka lite av den gamla.
Tack för att du läste.
