– Jag har på något sätt hoppats att om jag får en adhd-diagnos så var det inte mitt fel, utan det var synapser eller någonting annat, säger Carina Bergfeldt i SVT-serien ”Alla mina bokstäver”.
– Äntligen får jag vara mig själv, säger tioårige Mason i tv-programmet ”The great adhd-myth?” på brittiska Channel 4, när han inte har tagit sin adhd-medicin på tre veckor.
Tv-programmen hade premiär samma vecka i augusti, handlar båda om adhd, och i båda får tittaren följa programledaren – Carina Bergfeldt i SVT och psykiatrikern Max Pemberton i Channel 4 – när de gör en utredning och får en adhd-diagnos. Men där upphör likheterna. Carina Bergfeldt blir lättad och säger att hon känner ”en sorg över förlorade år” när hon tänker på tiden då hon inte visste att hon hade adhd. Max Pemberton håller däremot inte alls med om sin diagnos.
– Det finns bokstavligt talat ingenting, ingen del av mitt liv som är funktionsnedsatt, och ingen del av världen jag lever i där jag har en funktionsnedsättning, säger han.
De båda tv-programmen har fått kritik för att vara ensidiga och ovetenskapliga och för brist på kritiska röster mot tesen programmet driver.
”Alla mina bokstäver” har beskyllts för att vara för okritisk mot adhd-medicin. ”The great adhd myth?” anklagas i stället för att vara för negativ till läkemedlen. Programmet följer tioåringen Mason som under sex veckor slutar med sin medicinering och samtidigt avstår från skärmar och godis och får börja med yoga och tillbringa mer tid i naturen. Familjen bestämmer sig sedan för att fortsätta utan medicin till Mason, eftersom han är gladare, roligare och ”hans sanna personlighet” får visa sig. Först i sluttexterna får tittaren veta att mamman två månader senare lät pojken börja med läkemedlen igen, då skolan inte har fungerat utan dem.
Kritiker har påpekat att det inte går att dra några generella slutsatser om adhd-läkemedel av det enskilda exemplet, bland annat eftersom Mason också lägger om livsstil, och dessutom får sluta med medicinen framför en tv-kamera.
– Att påstå att adhd-läkemedel är skadligt och inte hjälper, baserat på ett okontrollerat och helt ovetenskapligt experiment på ett enda barn, strider mot solida belägg för att adhd-mediciner kan kopplas till längre förväntad livslängd och till bland annat minskad risk för självmord, säger Rachel Moseley, ledare för psykologiforskningen vid universitetet i Bournemouth i Storbritannien i en kommentar.
Paul Lichtenstein, professor i medicinsk epidemiologi vid Karolinska institutet i Stockholm, har en del invändningar mot SVT-serien.
– Det största problemet är att man beskriver en adhd-diagnos som ett fixerat tillstånd som är objektivt verifierbart. Det blir problematiskt, tycker jag, säger han.
Psykiatriker kan komma fram till olika slutsatser om ifall en person har adhd eller inte, menar han.
– Som allt annat i vår värld är det personlighetsdrag och beteenden som vi alla har mer eller mindre av, och olika mycket i olika sammanhang. Det tycker jag inte kommer fram i programmet.
Tesen i det brittiska programmet är i stället att diagnosen adhd bara är en social konstruktion. Paul Lichtenstein kan delvis hålla med om det.
– Ibland säger jag på mina föreläsningar att adhd inte finns. Å andra sidan brukar jag alltid lägga till ”..... men det är det bästa vi har i dag”. Vi har skapat kontexter i vårt moderna samhälle som gör det svårare för människor som har de här personlighetsdragen, säger han.
Men det betyder inte att vi ska sluta använda diagnosen eller sluta skriva ut läkemedel, menar han.
– Det vore väl underbart om vi kunde ändra kontexten. Men vi kan inte kräva att barn med problem i dag ska vänta på det, och på att vi har löst skolans problem. Det är orealistiskt.
Det finns både barn och vuxna som har så stora problem med planering, organisation och impulskontroll att de har svårt att fungera. Härom året visade Paul Lichtenstein och hans kollegor att personer som medicinerar för sin adhd har en väsentligt lägre risk för självmordsförsök, missbruk och kriminalitet, jämfört med dem som inte gör det.
– Det står klart att medicinerna hjälper vissa människor. Då blir det problematiskt att man av politiska skäl ska försöka slå undan den kunskapen, och säga att eftersom vi inte helt kan definiera adhd så finns det inte.
Samtidigt har de också visat att barn som är födda i december har större sannolikhet att få en adhd-diagnos än de som är födda i början av året.
– Det betyder ju inte att man har större chans att få adhd om man är född i december, utan att man har sämre förutsättningar att klara av skolan som den ser ut i dag, säger Paul Lichtenstein.
SVT-serien skulle kunna leda till att fler som har problem söker och får hjälp.
– Det hjälpte ju Carina Bergfeldt att få en mer strukturerad tillvaro. Och det är ju positivt. Det negativa är om man ser adhd som en enkel förklaring som tar bort ansvaret från individen.
