Kulturdebatt. Oskar Månsson: Nu slår gängkriminaliteten även mot fotbollens ljusa krafter

Två tonåringar med vapen kliver in i Kämpetorpshallen, mitt under spontanfotbollen på fredagskvällen. Fritidsledaren Saba Abraham, 24, skjuts ihjäl inför chockade tonåringar. Den trygga platsen, fotbollsplanen i Hammarby/Stockholms stad-projektet Samhällsmatchen, har förvandlats till en mordplats. Hur kunde det hända?

Mordet misstänks vara en hämndaktion riktad mot en av Saba Abrahams anhöriga. Mannen är känd i gängkriminella kretsar i södra Stockholm och har tidigare friats för både mord och mordförsök. Sedan några år tillbaka har vi fått lära oss att även familj och nära släkt kan bli måltavlor.

En vän kan bli dödsfiende över en dag. Gränserna har flyttats eller suddats ut. Tonåringar redo att döda på uppdrag står på kö. I det här fallet två ostraffade personer från en annan del av landet som misstänks ha rest till Stockholm för att skjuta under en fotbollsträning.

Helt oberoende av denna tragedi har gängen under lång tid krupit närmare och närmare planen. Toppfotbollens pengapåsar har lockat dem till agentbranschen, där gängkriminella och ex-gängkriminella kunnat härja mer eller mindre fritt. Elitfotbollen bär i mina ögon en betydande skuld till att det blivit så.

Ibland har jag funderat på varför vi i media inte har uppmärksammat projekt som Samhällsmatchen mer.

Förbundet har låtsats som att det regnat, intresseorganisationerna har varit slappa och klubbarna har ofta varit en del av problemet. Flera av de största klubbarna i landet har aktivt samarbetat med, och berikat, de kriminellt kopplade agenturerna under många år. Andra har spelat med, kanske för att de inte vet bättre.

Som fotbollsälskare är det med sorg som jag har följt utvecklingen från nära håll. Varför står ingen upp? Säger det som är? Gör något?!

Men fotbollen har också en annan sida. En som försöker motverka just den utveckling som andra delar av sporten har blundat för. Och det är denna ljusa kraft som nu drabbats av gängkrigets mörker.

Samhällsmatchen är ett projekt som gör skillnad. Hammarby avsätter tid och resurser för att bidra och vem som helst kan få komma och spela spontanfotboll på fredagskvällarna. Vuxennärvaron är stor för att det ska kännas så tryggt som möjligt.

Saba Abraham hade länge varit engagerad. Först på Hammarbys sida, därefter som fritidsledare för kommunen. I en post på Instagram, då hon representerade Hammarby, berättade hon om sina drivkrafter. Hennes passion handlade om att hjälpa andra, framför allt ungdomar. I framtiden ville hon plugga till socionom.

”Jag är optimistiskt lagd person så jag tror att det är mycket som kan förbättras. Ju fler unga människor vi når och som exempelvis via oss kan hitta någon form av aktivitet eller arbete, desto mer tror jag att det kan minska exempelvis brottsligheten”, svarade Saba Abraham på en fråga om hur Samhällsmatchen kunde utvecklas.

Ibland har jag funderat på varför vi i media inte har uppmärksammat projekt som Samhällsmatchen mer. Kanske är storyn inte sällsynt nog? Att de stora 08-klubbarna gör insatser i förorten är väl gammal skåpmat? Ja, jo, visserligen, men kanske är det just därför vi borde skriva om det, eftersom det pågår vecka efter vecka, år efter år.

Nu kommer strålkastarljuset från alla möjliga håll, men av helt fel skäl.

”Jag vill lämna ett fotspår som kommer gynna våra ungdomar i samhället”, sa Saba Abraham i ett annat svar i den där Insta-intervjun.

Kanske får hon en dag rätt. Kanske kommer uppmärksamheten göra att Samhällsmatchen kommer ut starkare på andra sidan tragedin. Men om det vet vi inget, och det kommer Saba Abraham aldrig få uppleva.