
AI-generated summary
Liberalerna gick till val 2022 med löfte om att borgerligheten skulle hålla pli på Sverigedemokraterna och samarbeta i sakfrågor där de var överens. Efter Tidöavtalet har partiet övergett flera av sina kärnvärden, inklusive klimatpolitik och rättssäkerhet, vilket lett till att även ungdomsförbundet har förlorat förtroendet för partiledaren.
Liberalerna kämpar runt 2 procent i mätningarna och att inte fler väljare ansluter är ”den största gåtan i Sverige just nu”, tycker riksdagsledamoten Martin Melin. Partiet har ju ”genomfört det som folk röstade på”, så ”vad är det ni är missnöjda med?” undrar han (DN 31/7).
Kanske menar han det verkligen. Kanske har självbedrägeriet gått så långt att han inte längre minns vilka Liberalerna en gång var?
För löftet till väljarna 2022 var ju att borgerligheten skulle hålla pli på Sverigedemokraterna, och samarbeta i de frågor där de var överens. Men planen havererade. Ja, faktum är att politiken som sedan presenterades i Tidöavtalet var så långtgående att Liberalernas eget ungdomsförbund meddelade att det inte hade förtroende för Johan Pehrson längre. Han hade fått dem att kampanja för ett projekt, för att sedan på Tidö slott sälja ut alla idéer de trodde på. ”I punkt efter punkt återfinns förslag som inte går att kalla annat än auktoritära”, konstaterade de.
Efter det sveket har inte regeringen återhämtat sig i opinionen.
För Tidöarkitekterna byggde hela sitt samarbete på argumentet att den som brydde sig om sakpolitiken förhandlade med SD om sådant de var eniga om. Och de som vägrade? De ägnade sig bara åt spel. De var för ”fina” för att smutsa ner sig och få saker gjorda.
Kampanjen var extremt framgångsrik. Men politiken? Den blev ett haveri.
I början av mandatperioden berättade Ulf Kristersson stolt att han var ledare för den gröna högern. I dag ligger klimatpolitiken i spillror.
Tidökollegorna lovade att utvisa människor som dömts för grov brottslighet. I dag tvingas skötsamma tonåringar som vuxit upp i Sverige lämna sina familjer för att skickas till länder de knappt ens varit i.
Och om borgerligheten tidigare sett sig som en garant för en seriös finanspolitik sprutar det i dag ut tillfälliga skatte- och avgiftssänkningar för att matcha populismen i samarbetspartiet. Finansieringen? Det får bli en senare fråga.
Sakpolitiken har förändrats i grunden av det nya sällskapet. Erkänner man det, blir inte heller väljarnas reaktion lika gåtfull.
Kampanjen var extremt framgångsrik. Men politiken? Den blev ett haveri.
Men nej, några sådana erkännanden har vi inte sett skymten av. I stället påstår regeringspartierna hela tiden att de förflyttar sig frivilligt. I SVT i veckan kunde man höra hur Liberalerna slutligen även gav upp idén om en seriös klimatpolitik, och ur Simona Mohamssons mun kom nästan ordagrant de argument som SD tidigare använt: ”Vad Sverige gör ensamt spelar rätt liten roll”.
Blir man överkörd är det bättre att låtsas att man var med på det, verkar logiken lyda. Och ibland när jag hör de borgerliga Tidöföreträdarna prata undrar jag: Minns de ens vilka de var för fyra år sedan? Finns de där ambitionerna om en grön höger kvar i den statsminister som nu gjort Sverige till ett land dit norrmännen åker för att tanka billigt?
Kanske är det ren överlevnadsinstinkt att inte se tillbaka.
Mest fascinerande i det här självbedrägeriet är att regeringspartierna fortfarande använder samma argument: Att de har fokus på sakpolitiken, medan andra ägnar sig åt spel.
Och vad värre är: Många journalister verkar också ha accepterat den här skeva verklighetsbeskrivningen. I SVT:s partiledarutfrågning av Simona Mohamsson blev det plågsamt tydligt.
”Är man intresserad av att bara tänka stort, tycka saker, och inte få igenom sin politik, ja då kan man sitta vid sidan av”, förklarade Simona Mohamsson som ett svar till de som – likt Birgitta Ohlsson – har lämnat partiet i protest.
Men Liberalerna är ju ett idéparti, invände SVT:s Camilla Kvartoft. ”De som har lämnat partiet (...) kan ju då tycka att värderingarna väger tyngre. Det är viktigare med ideologin och värderingarna än att få igenom sakpolitik i alla lägen.”
Till och med en av Sveriges bästa utfrågare har alltså svalt betet.
För många av oss som tror på liberala idéer är kritiken mot Sverigedemokraterna djupt ideologisk, ja. Men varför skulle det stå i motsats till att bry sig som sakpolitik? För vad är det för reformer man får i ett samarbete med nationalister?
Frågan är, till skillnad från förra valrörelsen, inte längre retorisk. Och vi vet också vad nästa stora projekt för Sverigedemokraterna är: att återkalla hundratusentals permanenta uppehållstillstånd. Öka hastigheten på återvandringståget.
Det är sakpolitik, härledd ur nationalism.
Så när Jimmie Åkesson nu i valrörelsen förklarar varför en invandrad läkare inte är något att bli glad över, så är det värt att notera vilka argument han använder. ”Det bara är att titta på valfri terrorist runt om i världen som har haft alla möjliga fina jobb”, förklarar han för SVT.
I samma ögonblick som Åkesson blir migrationsminister kommer denna syn på dina kollegor, grannar och vänner att få konsekvenser. Ja, i sakpolitiken.
Läs mer:
AI outlook — possibilities, not facts
Liberalerna kommer att fortsätta förlora väljare om de inte förtydligar sin ideologiska profil
Likely · Within months
Sverigedemokraterna kommer att driva igenom ytterligare restriktioner i migrationspolitiken
Very likely · Within months

Evelyn Schreiber, politisk redaktör på Nerikes Allehanda, beskriver Markus Allards beteende i fullmäktige som ett regisserat skådespel med äkta förakt som upplevs som hotfullt. Willhelm Sundman (L) menar att bemötande genom moralism inte fungerar och att väljarstödet bottnar i demokratiskt vakuum. John Johansson (S) anser att Örebropartiet har öppet rasistisk politik. Max Henricson, tidigare content-skapare för Allard, vittnar om rädsla för repressalier efter kritik och ser Allards motivation som självförhärligande snarare än problemlösning.
Clara Aranda gick med i Sverigedemokraterna 2010 och sitter idag i socialförsäkringsutskottet samt är ordförande för SD Norrköping. Hon lyfter psykisk ohälsa som sin hjärtefråga och presenterar partiets förslag om statliga psykiatrihem som ett första steg mot statlig hälso- och sjukvård. Hon blev även tillförordnad ordförande för SD Östergötland efter avslöjanden om Göran Hargestams nazistsamling.
Nämnden för vård och omsorg har beslutat att äldre ska få välja sin vård från och med årsskiftet. Socialdemokraterna reserverade sig mot beslutet men motsatte sig inte det. Ermin Škoric (S) varnar för risker med att ombesörja vården, medan Hravn Forsne (M) förklarar beslutet i ett klipp.

Järnvägens underhållsskuld på 91 miljarder kronor debatteras inför valet. Förslag om att skapa en ny statlig myndighet för att ta över underhållet från Trafikverket möter stöd från Miljöpartiet men avvisas av infrastrukturminister Andreas Carlson.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar förklarar uteslutningen av 25 kandidater på grund av antisemitiska åsikter. Hon betonar partiets stöd för den judiska minoriteten och tar avstånd från hot mot politiker.
En undersökning från Verian visar att nära hälften av de rödgröna väljarna är positiva till Vänsterpartiet i regering, medan 27 procent är negativa. Bland Moderaternas väljare är 19 procent negativa till att Sverigedemokraterna får ministerposter.