Det har snart gått fyra år sedan Sverige fick en ny regering. I oktober 2022 ingicks Tidöavtalet och Ulf Kristersson (M) fick riksdagens förtroende att bilda en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna.
För första gången fick SD ett formaliserat inflytande över regeringspolitiken och förslagen om minskad invandring, omfattande straffskärpningar och fler polisiära tvångsmedel kritiserades hårt från många håll.
Det var i detta politiska stämningsläge som Magdalena Andersson riktade vad som troligen är den hårdaste kritiken någonsin mot en svensk regering, här på DN Debatt. Våren 2023 skrev hon att Sverige inte längre hade en traditionell regering, utan en ”högerregim” som tystade oppositionen, attackerade fria medier och hotade grunderna för vår demokrati. ”Sverige styrs i dag av politiker som länge haft totalitära regimer som förebild, och nu ser vi hur deras drömmars totalitarism börjar ta form”, sammanfattade S-ledaren.
Ordet totalitarism syftar inte på dålig politik, utan på det styrelseskick som tillämpats av nazistiska och stalinistiska regimer. Nationalencyklopedin beskriver det som den mest extrema formen av diktatur, där mänskliga rättigheter upphävs och den politiska makten gör anspråk på att kontrollera varje del av människans liv.
Efter en mandatperiod med Tidö kan anklagelsen prövas mot verkligheten. Resultatet är entydigt.
I de fyra stora internationella demokratiindexen – V-Dem, Freedom House, The Economist och Idea – har Sverige inte alls rört sig från sin plats bland världens högst rankade länder. Detsamma gäller index över pressfrihet, korruption och rättsstatlighet. Av de tolv svenska domar som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har meddelat under mandatperioden märks endast en villkorlig fällning.
När domstolarnas oberoende har utmanats i länder som Polen och Ungern har det stärkts i Sverige. Utnämningsmakten har blivit mindre politiserad och ett arbete för att stärka skyddet för fri- och rättigheter i regeringsformen pågår. Medborgarskapsreglerna har skärpts, men då i riktning mot vad som gäller i våra nordiska grannländer. Principen om armlängds avstånd står starkt och public services finansiering överstiger alltjämt den i våra grannländer.
Den senaste landrapporten från EU-kommissionen lyfter fram Sveriges fria medieklimat och det civila samhällets utrymme som föredömen. Trots vissa neddragningar är de statliga bidragen till civilsamhällesorganisationer i Sverige tydligt större än i jämförbara länder.
Oavsett vad man tycker om regeringens reformer kan man känna sig trygg med att vi på söndag går till val i en av världens starkaste demokratier.
Anderssons artikel skulle kanske kunna ursäktas som ett snedsteg begånget i stridens hetta. Men när utspelet togs upp i SVT:s partiledarutfrågning förra veckan ville hon inte ta avstånd från sina tidigare överdrifter, utan vidhöll sin kritik.
Hon fortsätter därmed att sprida den myt som Socialdemokraterna i snart ett decennium har odlat om att någonting inte står rätt till i vårt folkstyre. Från Stefan Löfvens mumlande om att demokratin var i fara vid ett maktskifte i Sverige 2021, via Anders Ygemans påståenden om att SD utgjorde ett hot mot Sveriges säkerhet året därpå, till Magdalena Anderssons utfall på DN Debatt – alla har de haft samma syfte: att få alla andra alternativ till Socialdemokraterna att framstå som illegitima.
Utspelen har mötts med förvånansvärt få frågor från svenska medier. Till råga på allt har ett stort antal akademiker, organisationer och debattörer lånat ut sina goda namn och gjort sig till kolportörer för vad som i grunden är en cynisk partistrategi.
Det finns förvisso en viktig diskussion om demokratins utmaningar, inte minst hur sociala medier, AI och utländsk desinformation påverkar våra demokratiska processer. Att upprätthålla dem är ett ständigt arbete. Men det är inte vad akademiker har ägnat sig åt när de hjälpt till att sprida rena felaktigheter om våra gemensamma institutioners tillstånd.
När etablerade statsvetare utan belägg påstår att Sverige rör sig mot en särbehandlande angiveristat, eller när en grupp tunga jurister svepande påstår att centrala rättsstatliga principer nedmonteras, undergräver de sin egen trovärdighet och därmed sin viktiga roll i det offentliga samtalet. Ogrundad alarmism leder obönhörligen till att människor slutar ta viktiga inlägg om demokratin på allvar.
S-strategin har emellertid ett bäst före-datum. Diskursen om ”hotet mot demokratin” har i praktiken nått vägs ände. Det märks inte minst på de mer nyanserade inlägg som har skrivits under valrörelsen i Svenska Dagbladet och Expressen. Socialdemokraternas opinionsutveckling talar också för att strategin underkänns av väljarna. Men de personer som har eldat på den och använt vårt lands folkstyre som slagträ för kortsiktiga politiska vinster har ännu inte tvingats svara för sig.
De har med all önskvärd tydlighet visat att de inte är intresserade av det politiska systemets långsiktiga väl. Kontrasten till de många företrädare för olika partier som inte har låtit sig dras med, utan i stället valt att ta debatten i sak och verka i demokratins anda, är glasklar.
Magdalena Anderssons ständigt återkommande talepunkt – att hon gör det bästa för Sverige – är helt enkelt en bluff. Hennes val att ogenerat använda ett grundlöst demokratilarm för att vinna politisk makt gör henne olämplig som statsministerkandidat.
