Marcus Wallenberg om rådgivaruppdraget för Ukraina och generationsskiftet

Slipsen har ännu inte kommit på plats när DN möter Marcus Wallenberg en morgon på investmentbolagets Investors kontor på Blasieholmen i Stockholm. Han har tidigare varit vd för bolaget och sitter numera i styrelsen.

Vid sidan av sina uppdrag i flera storföretag blev Marcus Wallenberg i våras medlem av en internationell grupp med rådgivare till Ukraina. Inbjudan kom genom Chrystia Freeland. Hon har bland annat varit utrikesminister i Kanada, har ukrainsk mamma och är nära rådgivare till president Zelenskyj.

– Jag har lärt känna Chrystia Freeland genom åren och respekterar henne mycket. Hon har samlat ihop en grupp med människor som hon tror kan bidra. Det handlar framför allt om frågor som rör landets återuppbyggnad, säger Marcus Wallenberg.

Han beskriver sin roll som att ”hitta kompetenta människor som kan bidra” i det jättearbete som väntar när Ukraina ska återhämta sig efter kriget.

– För de som vill engagera sig kommer det att finnas affärsmöjligheter.

Marcus Wallenberg har träffat Volodymyr Zelenskyj när presidenten besökt Sverige.

Hur är han?

– En person med oerhört stark vilja att klara det här. Man kan bara föreställa sig hur det är att vara ytterst ansvarig för sitt land; allt som ska åstadkommas, att försvara sig och hålla modet uppe i en värld som är väldigt komplicerad.

Men frågor om hur han ser på sitt nya uppdrag i förhållande till sina andra uppdrag glider Marcus Wallenberg undan. Han vill inte värdera sina styrelseposter, varken nu eller historiskt.

– Skeenden kommer och går och tidvis tar vissa uppdrag väldigt mycket tid, andra perioder är det kanske lugnare. Av den anledningen är det svårt att rangordna det jag håller på med.

I över 30 år har han suttit i styrelserna för läkemedelsbolaget Astra Zeneca, försvarskoncernen Saab och banken SEB. I de två sistnämnda är han långvarig ordförande.

Är det svårt att trappa ned?

– Jag har inte riktigt börjat ännu, så det är svårt att uttala sig. Men jag föreställer mig att jag kommer att jobba på ett annorlunda sätt framöver. Har man levt ett intensivt liv tror jag inte att man abrupt ska sluta.

Det som kallas Wallenbergsfären är inne i ett generationsskifte. Den femte generationen, som är i eller närmar sig 70-årsåldern, håller på att skola in den sjätte. De senaste åren har Wallenbergare födda på 1980- och 1990-talen tagit plats i flera styrelser.

I generationen innan Marcus Wallenberg, den fjärde, blev det mer dramatiskt efter att den tänkta efterträdaren, hans pappa Marc Wallenberg, tog livet av sig 1971.

Det förde Marcus Wallenberg närmare sin farfar och namne Marcus ”Dodde” Wallenberg.

– Han har haft väldigt stor betydelse för mig, inte minst i livsåskådning och hur man hanterar delar av livet. Han var väldigt vidsynt, men hade också ett extremt driv.

Marcus Wallenberg, med smeknamnet Husky, beskriver hur de utbytte erfarenheter såväl jobbmässigt som på fritiden med segling, men också om förväntningen att Doddes barnbarn skulle vara först på jobbet och gå hem sist.

Vilka lärdomar tar du med från detta till nästa generation?

– Världen och livet har förändrats enormt sedan dess. Man måste faktiskt spela bollen där den ligger. Det kom alltid vår farfar tillbaka till: spela bollen där den ligger.

När det gäller dem som så småningom ska ta över framhåller han att dessa kvinnor och män måste få tillräcklig tid att hitta vad som intresserar dem.

– Det tar tid att lära känna människor. Det tar tid att lära känna verksamheterna. Samtidigt ska de bygga sina egna erfarenheter.

Utifrån kan det uppfattas som att Marcus Wallenberg i sin ungdom inte hade något val – han förväntades fortsätta inom familjedynastin. Den beskrivningen håller han inte med om.

– I efterhand kan det se ut som att vägen var utstakad, men jag hade absolut ett val. Det fanns stunder när jag arbetade utomlands som jag funderade på om jag skulle hem eller göra något annat.