Nalle Puh: Från bokhylla till global ikon – 100 år av magi

”Kära nån, håningen är slut!”

Så svarar han när jag ringer upp. Röstskådespelaren Olli Markenros har gått in i karaktär, det verkar inte ha varit svårt trots att det gått närmare 40 år sedan han först gjorde rösten till den omtänksamma björnen med mycket liten hjärna.

– De tyckte att jag kunde låta lite gladare som Puh. I övrigt var de nöjda med mitt första voice test, säger han.

Ändå blev han chockad när han fick beskedet från Disney att han skulle göra Nalle Puhs svenska röst i serien som sändes i ”Disneydags” mellan 1990 och 1997. Han fick instruktionen att göra rösten lik den brittiska föregångarens, Jim Cummings, men med sin egen touch.

– Puh säger alltid ”tänk, tänk, tänk”. Så han är både eftertänksam och omtänksam, lite småbekymrad. Men samtidigt är han ju så glad när han får sin håning!

Olli Markenros är något av en veteran inom röstskådespeleri. Nu närmast är han aktuell med rösten till Hamm i ”Toy story 5” som hade premiär den 17 juni. Men just Nalle Puh-uppdraget minns han som väldigt speciellt.

– Jag förstod inte hur stort det var. Jag har skrivit musik för symfoniorkester, jag har mina pianostycken, jag kan 37 nationalsånger som jag sjungit på olika arenor – mitt cv är bautalångt. Men Puh, det är i en helt annan liga, alla vet vem han är. Det är betydelsefullt ändå, så jag är jättestolt och lite hedrad över att jag har fått göra det.

För hundra år sedan publicerades den första Nalle Puh-boken av den brittiske författaren AA Milne. Berättelsen om Christoffer Robin, Nalle Puh, Nasse, I-or, Kanin, Kängu, Ru, Uggla, Tigger och de andra hämtade inspiration från Milnes egen son Christopher Robin och hans gosedjur, och skulle komma att överglänsa allt Milne tidigare skrivit.

När Nalle Puh kom på 1920-talet sällade den sig till de engelska barnböcker som vidareutvecklade fabeln till det vi i dag kallar för djurberättelser, som Beatrix Potters ”Pelle Kanin” och Kenneth Grahames ”Det susar i säven”. Men Nalle Puh, som gavs ut något decennium senare, sticker ut eftersom den de facto inte handlar om djur – utan om leksaker.

– Det som utmärker Nalle Puh är just att den relaterar till en barnkammarvärld. Men också dess humor, som delvis bygger på förhållandet till fabeln. I fablerna representerar de förmänskligade djuren en tydligt mänsklig egenskap som sällan är relaterad till djuret i fråga, exempelvis att åsnan är envis och ugglan är klok. I Nalle Puh är I-or melankolisk och Uggla försöker spela klok med mindre lyckat resultat. Det blir någon sorts parodi på de gamla sedelärande fablerna, säger Magnus Öhrn, docent och universitetslektor i litteraturvetenskap, med särskild inriktning mot barn- och ungdomslitteratur.

2016 röstades Nalle Puh fram som den mest älskade barnboksfiguren i Storbritannien, och slog därmed både Harry Potter och Bilbo Baggins. Björnens popularitet står sig än i dag, även om det första mötet med björnen sällan är med originalböckerna.

– Det är ofta genom filmer eller serier som studenter mött Nalle Puh för första gången. När de läser originalen kan de bli väldigt förvånade över hur mycket de skiljer sig från deras upplevelser av karaktärerna. Originalen är lite mer avancerade än vad man tror, vi skulle kanske kalla dem för kapitelböcker i dag. Den svenska förstautgåvan är på över 150 sidor, där E Shepards illustrationer blir en viktig del av läsupplevelsen. Den är också finurligt typsatt, bokstäverna kan plötsligt dansa runt lite på sidorna, säger Magnus Öhrn.

1961 blev den honungsälskande björnen än mer känd när Disney tog över rättigheterna.

– Puh är ett utmärkande exempel på det som vi kallar för transmedialitet, det vill säga när barnboksfigurer hamnar i andra medier. Hit hör det som brukar kallas för disneyfiering, när man förenklar och rundar av karaktärerna på olika sätt, ofta i syfte att föryngra den tänkta mottagaren.

Barnlitteraturen är av hävd en sådan genre som väldigt snabbt hamnar i andra medier, menar Öhrn.

– Om man i dag vill köpa en Nalle Puh-bok och går in på nätbokhandlarna så dyker det mestadels upp pysselböcker, gosedjur och olika typer av bearbetningar som bygger på Disneys Puh. Vill man läsa Milnes original får man vända sig till antikvariaten. Det är samma utveckling som gäller för Mumin eller Pelle Svanslös.

I litteraturvetenskapliga sammanhang är Nalle Puh-böckerna också ett typexempel på det man kallar för ”dubbla kretslopp”, en bok som tydligt är barnlitteratur men också fungerar som vuxenlitteratur.

– De här äldre verken, som ”Alice i Underlandet”, ”Det susar i säven” och också originalböckerna av Mumin, är ofta sådana som både barn och vuxna läser – även om man förstås läser dem på olika sätt. Denna typ av berättelser har ofta ett filosofiskt djup i kombination med underfundig humor som en vuxen läsare kan relatera till. Men det handlar också om en nostalgisk längtan efter en svunnen barndom. Nalle Puh erbjuder allt det.

För den nostalgiske går den idylliska naturen från böckerna att besöka. Ashdownskogen i East Sussex – där AA Milne hade ett lantställe – är förlagan till Sjumilaskogen där Puh och hans vänner bor. Enligt en artikel i The Guardian fick skogen omkring 500 000 pund i EU-bidrag innan Brexit. I dag råder det ständig brist på medel för att bevara den, men med ett påkostat jubileumsfirande – med nyöppnade vandringsleder och framträdanden – hoppas man kunna locka fler besökare och mer donationer.

I skogen finns även en replika av bron där AA Milne och hans son Christopher Robin uppfann leken ”Puh-pinnar” – eftersom originalbron blev utnött och osäker på 90-talet. Vid samma bro myntade den honungsälskande björnen med mycket liten hjärna ett av sina många oförglömliga och älskade citat: