Nisabas hus: En utställning om samtida figurativt måleri

”Nisabas hus. Måleriets nya berättelser” är curatorn Hendrik Folkerts svanesång, dennes sista stora projekt för Moderna museet, tillika en samproduktion med hans nya arbetsplats Kunsthaus Zürich. Denna internationella grupputställning försöker ringa in en tendens i samtidskonsten; renässansen för ett figurativt måleri hos en generation konstnärer i huvudsak födda på 1980- och 90-talen. De tillhör ingen rörelse men delar ett förhållningssätt, en ny form av historieberättande med inslag av autofiktion, alter egon och framför allt allegorier.

Rötterna finns i konsthistorien. Skillnaden är dock att målare förr i tiden utgick från en gemensam ikonografi och allegoriska bilder baserades på välkända myter, bibliska berättelser och historiska händelser. Numera är referenserna vitt skilda och synnerligen individuella. Likt personliga flöden i sociala medier, filterbubblor.

Konstnärernas bildspråk återspeglar dessa fragmenterade flöden i vår tids polariserade och splittrade informationssamhälle. De citerar och approprierar bilder likt postmodernisterna och kan i sina subjektiva symbolspråk inspireras av historien likaväl som mystik, mode, film, dockteater, science fiction och Instagram.

Folkerts beskriver det som ett radikalt skifte. Och använder Nisaba, den mesopotamiska gudinnan, som sinnebild för det. År 3100 f v t handlade det om övergången från det muntliga till det skriftliga berättandet och hon blev skrivkonstens gudinna.

Rent visuellt är utställningen minst sagt heterogen. Urvalet spänner från miniatyrformat till monumentala dukar; uppåt fyra meter höga och sex-sju meter breda. Uttrycken är alltifrån finpenslat fotorealistiska i en svartvit skala till färgstarka, expressiva eruptioner, som i något fall närmar sig abstraktion. Klassiskt oljemåleri varvas med blandteknik, där underlagen kan vara allt från linne- och barkduk till papper, sammet och metallfälgar.

Flest ingredienser finns i afroamerikanen Kevin Beasleys anslående vikskärm, på framsidan prydd med mönstrade textilier indränkta i harts och nyklassicistiska speglar, på baksidan bilden av ett brinnande kolonialhus byggt med slavpengar.

Lägg till det en experimentell utställningsarkitektur av Formfantasma, där ”Nisabas hus” har ytterväggar i en oval, ”queer form” (enligt katalogen). På dess insida hänger Agnes Scherers sammanlagt 51 meter långa svit ”Études liminaires”, uppdelad i stiliserade scenerier som kringgärdar en rad olikformade inre rum. Väggarna är anpassade till specifika verk och uppbyggda av wellpapp.

Samma kartongmaterial återkommer för övrigt i podier på konstbiennalen i Venedig, där måleriet också domineras av färgstark figuration och en påfallande stor del av konstnärerna är afrikaner eller afroamerikaner – en länge marginaliserad grupp som på senare år fått ett starkt uppsving på konstmarknaden.

Kenyansk-amerikanska Wangechi Mutu är representerad med gudinnemotiv i såväl Venedig som i Stockholm. Men i ”Nisabas hus” är också en betydande andel av konstnärerna queera (likt curatorn), i flera fall även svarta. Deras berättande präglas av bredare perspektiv och alternativa livserfarenheter, företrädda av såväl sargade som sensuella kroppar. Mytologins Medusa och Janus figurerar, liksom en hermafrodit och hybridvarelser – blandningar mellan människa och djur.

Som konstkritiker är jag kluven, stundtals konfys. Utställningen innehåller en hel del fantastiska målningar som tar andan ur mig, blandat med skrikiga, nästintill kitschiga verk. Ett par mindre bidrag får mig att undra hur dessa konstnärer platsar här – de flesta verken är specialbeställda till utställningen men alla har uppenbarligen inte känt lika starkt för uppdraget.

Hur som helst är det svårt att bedöma konstnärskap utifrån ett verk vardera. Den kände brittisk-kenyanske målaren Michael Armitage, aktuell med en fabulös utställning på Palazzo Grassi i Venedig, deltar exempelvis med en förhållandevis liten målning. Hans storhet går nog många förbi i snårskogsmotivet, där en mansfigur fått multipla ansiktskonturer.

Som föregångare till denna figurativa strömning nämner katalogen afroamerikanen Kerry James Marshall, vars överdådiga historiemåleri nyligen fyllde Royal academy i London. Tråkigt nog är han inte representerad här, däremot den andra nyckelfiguren, Nicole Eisenman. Hon är född i Frankrike i en familj med tysk-judiska rötter som senare flyttade till USA. Hennes stökiga men livfulla gestaltning av en konstnärs inre och yttre kamp, den queerpunkiga jättediptyken ”Progress: Real and imagined” från 2006, sätter tonen för hela utställningen.

Ett annat blickfång är libanesiska Mounira Al Sohls drygt sju meter långa ”Sudafa”(Slump). Den har samma mått som Picassos ”Guernica” och förmedlar krigserfarenheter med våldsutsatta men kämpande kvinnokroppar. I Jill Mulleadys sugande mörka ”The shift” drömmer en hermafrodit om en mångfald av mänskliga representationer under en glimmande stjärnhimmel.

Mohammed Sami kom som flykting från Irak till Norrköping men är numera bosatt i London och representeras här av den mångbottnade ”Framed liberty”. En ljuvlig sommarhimmel, ljusblå med vita molntussar, men sedd inifrån en kartong.

Jag stannar också upp framför Salman Toors ”The studio”, som utgår från Gustave Courbets berömda ”Ateljén” från 1855. Den pakistanske konstnären beskriver själv sitt verk som en ”bögröra”. En brokig självbild med ett gytter av figurer i ett grönt, fluorescerande ljus.

Hamishi Farah, australiensare med somaliskt ursprung, lutar sig i stället mot traditionen med madonnabilder där Maria har Jesusbarnet och Johannes döparen i famnen. Här utbytta mot primatologen Jane Goodall omkramad av två schimpansungar. Melani Kitty, konstnär och författare född i Umeå, bidrar i sin tur med den outgrundliga fresken ”Howl, inverted”, en skulptural blandvarelse med lejonfötter.

Men allra mest gåtfull är sydafrikanen Cinga Samsons målning ”Emthonjeni” (En källa). I denna minutiöst målade scen är fyra män upptagna av mystiska glasburkar och krukväxter som flyter runt i ett vattendrag. Motivet är så märkligt och samtidigt så skickligt målat att jag har svårt att slita mig, helt magnetiserad.

Som ni förstår är det en utmaning att sammanfatta en så här extremt varierad utställning, särskilt som de mångfasetterade bildspråken har disparata delar som kan leda till motstridiga tolkningar.

För att förstå materialet bättre läser jag curatorns katalogtext extra noga. Men Folkerts sprutar ur sig referenser till olika författare, filosofer och konstnärer, med start i Giorgio Vasaris allegoriska renässansfresk i Neapel. Orientalism, postkolonialism, queerteori, psykoanalys, identitetspolitik och posthumanism är ytterligare hänvisningar, förutom sociala medier. Folkerts landar i att han måste avstå från en konklusion, att det inte finns någon kollektiv universalkod, då ”detta sätt att artikulera allegorin i högsta grad är en pågående process”.

Själv tänker jag att globaliseringen och migrationens mellanförskap är ytterligare skäl till dessa kluvna identiteter och fragmenterade bildströmmar.

Även om det är ömsom vin och ömsom vatten i min samlade bedömning så är ”Nisabas hus” klart intressant. Ett ambitiöst försök att säga något nytt om samtidskonsten i vår tids splittrade informationssamhälle.