Den som följer några av Facebooks och Threads mer lugubra diskussioner har säkert noterat samma sak som jag. Det senaste året har begreppet ”etnisk svensk” börjat användas frekvent, för att inte säga hysteriskt ofta. Alltid utan att man förklarar vad man menar. När jag frågar får jag svar av typen ”det vet alla normala människor” eller ”att du frågar visar att du inte är en”. Efter ett tag framgår principen bakom svaren: man markerar att man tillhör dem som ”vet” genom att inte tjafsa. Då är man en.
”Etnicitet” är ett av de vagaste begreppen på dagens politiska arena. Letar man heltäckande definitioner är man snart vilse. Nästan alla uppslagsverk beskriver det som att man känner sig hemma i en grupp som präglas av en gemensam historia. Det handlar inte nödvändigtvis om sådant som religion eller språk. Och frågar man på sociala medier vad folk menar får man aggressiva svar: ”så du menar att den inte finns?” (Jo, jag känner mig svensk. Särskilt utomlands.)
Begreppen ”etnicitet” och ”kultur” används omväxlande i debatten, ofta för att tala om vem som inte får vara med. Elisabeth Åsbrink påminde i en utmärkt artikel här i DN (5/9) om hur den nazistiska rörelsen efter kriget – bland annat på förslag av svenske fascisten Per Engdahl – beslöt att tala om ”kultur” istället för ”ras”, då det senare begreppet ansågs komprometterat. Men som Åsbrink också påpekat: byt ut ordet ”etnicitet” mot ”ras” i dagens underliga debatter så ser ni att det i sådana sammanhang betyder samma sak.
När ledande sverigedemokrater uttalat sig om etnicitet har det alltid blivit debatt. Som när Björn Söder hävdade att samer och judar inte var svenskar i hans mening: ”man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet” (DN 14/12 2014). Söder ekade då tankar från en av SD:s andliga fäder, den djupt konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864–1922). Denne skiljde mellan ”nation” och ”stat”. En ”naturlig” stat var en där statens och nationens gränser sammanföll. Men ”nationen” var något annat, något mystiskt. När Kjellén skulle tala om den ”kollektiva gemenskapen i nationen” utbrast han i rena operaarior och blev obegriplig.
Även Mattias Karlsson har tidigare uttalat sig såhär: ”Nation och stat är olika saker. När man blir medborgare i den svenska staten så betyder inte det att man per automatik är svensk” (DN 22/11 2019). ”Nationen” är för SD samma sorts mystiska ödesgemenskap som för Kjellén. Och den får inte definieras, för då riskerar man att inte längre vara överens.
Nu kan det se ut som om man inom partiets ledargarnityr inte håller med varandra om vad ”svenskhet” är, sedan Richard Jomshof skrev på sitt X-konto: ”Det finns ett svenskt folk. Sverige är det svenska folkets land. Det svenska folket är Sveriges ursprungsbefolkning/urbefolkning.” Det drar mot Kjellén och en genetisk definition av etnicitet.
Skulle de verkligen ta en sådan diskussion för öppen ridå?
Det intressanta är att samme Mattias Karlsson som tidigare ekat kjellénskt nu invände skarpt och avvisade tanken att Sverige ”bara tillhör de svenskar som har ’rätt’ gener eller släktbakgrund” (AB 27/10). Och Åkesson själv var ute i Expressen och menade att: ”Inom modern, sociologisk forskning anses etnicitet ofta vara en social konstruktion, där biologi inte är en faktor” (30/10). Mycket ska man höra innan öronen faller av. Social konstruktion indeed.
Betyder då detta att SD ändrat sin hållning? Nation och etnicitet är nu en social konstruktion? Jag är inte så säker på det. Skulle de verkligen ta en sådan diskussion för öppen ridå? Den som läst partiets vitbok och följt dem genom åren vet också att SD är mästare på ett retoriskt knep: att samtidigt säga en sak utåt och en annan inåt. Åkesson är mr Clean, andra får stå för det tyngre arbetet, rent ideologiskt. Om vi inte snart ser rena utrensningar i partiledningen tror jag vi får betrakta denna ideologiska ”spricka” som ren arbetsfördelning.
