Regeringen spenderar 17,5 miljarder på grund av kriget i Iran

17,5 miljarder kronor i en extra ändringsbudget. Det tänker regeringen spendera på grund av kriget i Iran, bland annat på att sänka bensinskatten, berättade finansminister Elisabeth Svantesson (M) förra veckan.

Det följer på 7 miljarder i vårändringsbudgeten som lades fram i april, där också sänkta drivmedelsskatter var ett viktigt nummer. Hela 80 miljarder kronor i nya åtaganden fanns i den ursprungliga versionen av budgeten.

Allt detta planerar regeringen att ta på krita.

Sverige har goda statsfinanser, upprepar Svantesson varje gång hon öppnar plånboken. Det ger oss utrymme att låna, och visst finns det argument för att göra det. Till järnvägar, elinfrastruktur och försvaret, ja. Men till halverad matmoms och återvandringsbidrag? Till att gasa in i en oljekris?

I förra valrörelsen gjorde Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson en stor sak av S-regeringens svårigheter med budgeten. Den ekonomiska politiken blev upphackad och splittrad – av samarbetspartier och riksdagsopposition.

Skälen för att brassa på med kraftiga stimulanser var svaga. Men de politiska motiven vägde tyngre: Tidöpartierna låg efter.

Kritiken var inte poänglös. Kristersson och Svantesson skulle stå för något annat: en sammanhållen ekonomisk politik. Detta har det inte blivit något av.

Visst får man igenom sina propositioner, men det har skett genom att alla inblandade partier fått sina favoritförslag godkända: Aktieinnehav via ISK har gjorts mer ekonomiskt fördelaktigt, matmomsen har sänkts, liksom skatterna på bensin- och diesel i flera omgångar. Vad man har byggt är en spretig och dyr koalition.

Helheten har fått stenhård kritik från expertinstanser. Det handlar om ett ”kortsiktigt agerande där man skjuter på kostnaderna och inte ställer olika utgifter mot varandra”, konstaterade Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten i vintras.

När höstbudgeten lades var utsikterna inför 2026 goda. Skälen för att brassa på med kraftiga stimulanser var svaga. Men de politiska motiven vägde tyngre: Tidöpartierna låg efter i opinionen. Tidernas valfläskbudget lanserades.

Sedan dess har Hormuzsundet stängts. En kostnadschock står för dörren. Det motiverar selektiva stöd till dem som drabbas hårdast. Regeringen har svarat med att sänka drivmedelsskatten för alla, och tar därmed udden av prismekanismen, som är det mest rationella sättet att få ned förbrukningen på.

En mer sammanhållen och mindre spretig ekonomisk politik utlovades. Verkligheten har blivit en annan. Faktum är att Kristersson och Svantesson har betalat ett högt pris för att hålla samman sin koalition.

Svenska folket får ta notan.