Ryska drönare hotar Ukraina med 600 km/h – ett existentiellt angrepp på civilsamhället

600 kilometer i timmen. Det är, sittandes i en lugn kontorslokal i Sverige under höstsolen, omöjligt att ens försöka föreställa sig den hastighet som de nya ryska drönarna färdas med, på väg mot civila ukrainska mål. Jag läser Ukrainas tidigare utrikesminister, Dmytro Kuleba, som förklarar att Vladimir Putin verkar ha gett upp på att vinna kriget meter för meter på slagfältet, och satsar på att ”slå sönder hela Ukrainas ekonomi och knäcka befolkningens stridsmoral genom att terrorisera stadskärnor. Syftet är att göra livet i städerna så outhärdligt att invånare och företag flyr, samt att bryta de logistiska förbindelserna mellan storstadsområdena" (Foreign Affairs 30/9). Kiev bombas dag som natt. Den 23 september gick elva flyglarm, morgonen efter höll en varning på i nio timmar i sträck. Befolkningen tillbringar allt mer tid under jord. Hur ska de orka med detta?

I ukrainska mataffärer gapar många hyllor tomma, efter ryska attacker mot lager med allt från Coca-Cola, bröstmjölksersättning och vetefält till högklackade skor och medicin. I augusti brann ett lager med åtta miljoner böcker, varav många läromedel för barn, ned efter en attack. Ryssland riktar in sig på befolkningen, ekonomin och varje spår av ukrainsk kultur. Hur hade du reagerat inför ett sådant rent existentiellt hot?

Ryssland riktar in sig på befolkningen, ekonomin och varje spår av ukrainsk kultur.

Jag tänker på hur vissa motsatt sig vapenleveranser med argumentet att man borde satsa på diplomati. Hur andra försökt förklara invasionskriget med att Putin kunnat bli rädd av försvarsalliansen Natos utvidgning. Komplexa resonemang och kremlologi får folk på läktaren att se en dålig fred och ockupation som bättre än fortsatt försvarskrig.

Jag tror att sådana teorier kan avfärdas genom att utgå från existentialisternas, kanske lite naiva, credo ”existensen föregår essensen”: tanken att människan enbart är sitt handlande, att vi är vad vi gör.

För Putin har ju visat vem han är: en som invaderar andra länder, utan respekt för civilbefolkningens liv. En som väljer våld framför diplomati. I ryssockuperade Olesjky i sydöstra Ukraina rapporteras om svältliknande förhållanden, allt medan Ryssland blockerar mattransporter från att komma fram till staden (Le Monde 27/9).

Ukrainarna har också visat vilka de är genom vad de gör: strider, står ut, står upp för oss andra. De ser i sin vardag vad ett liv under Putin innebär, och säger nej tack.

Vi måste också visa vilka vi är. Hörsamma Ukrainas önskan om hjälp, stå på deras sida så länge de behöver det. Vi måste komma ihåg att när ukrainarna slåss för sin frihet slåss de även för oss, eftersom Putins vision inte slutar vid Ukrainas gräns.

600 kilometer i timmen är en ofattbar och brutal hastighet, men kriget går inte fort. Det maler på, fruktansvärt långsamt. Under åren har uppmärksamheten, av naturliga skäl, emellanåt sinat. Men vi får inte glömma att Ukraina behöver oss för att orka fortsätta – fortsätta.

Läs mer:

Max Hjelm: Hon ser sin man som en förälder

Max Hjelm: När man vet vem Bohlin är vän med trillar polletten ner