Andrej Zvjagintsev hade många järn i elden när han hastigt insjuknade i covid sommaren 2021. Han fick svårt att andas och bad sin fru ringa efter en ambulans. Efter en månad på sjukhus i Moskva hade tillståndet försämrats så mycket att han fördes till Tyskland, via Berlin till en klinik i Hannover. Hans lungskador var så omfattande att han försattes i konstgjord koma i omkring 40 dagar.
– Det kändes som om ljuset bara släcktes. Jag minns exakt hur det kändes – det var som att uppleva döden. Och jag kan lugnt säga att det inte finns någonting där på andra sidan. Bara ett stort mörker och en absolut frånvaro av reflektion. Varken tvivel eller rädslor, säger Andrej Zvjagintsev med ett litet stillsamt, nästan zenliknande leende.
Efter den livshotande infektionen drabbades han också av polyneuropati, en skada på det perifera nervsystemet. I flera månader kunde han varken andas ordentligt, röra sig eller känna sina armar och ben. Han tvingades lära sig att gå och tala på nytt. När han till slut återvände till livet i början av 2022 var världen en annan. Zvjagintsev befann sig i Frankrike när Putin beordrade den fullskaliga invasionen av Ukraina. För regissören, som under hela sin karriär skildrat sitt hemlands moraliska sönderfall, stod det klart att det inte fanns någon återvändo.
– Min fru och jag behövde knappt prata om det. Vi förutsåg det helvete som Ryssland skulle bli. Framför allt var det outhärdligt för oss att förknippas med Putins vanvettiga aggression, säger den ryska regissören när DN möter honom på en solig terrass i festivalpalatset strax efter den bejublade världspremiären för ”Minotaur” i Cannes.
Att han skulle svara på kriget med en mörk och moralfilosofisk allegori är kanske inte överraskande. Zvjagintsevs filmer har alltid kretsat kring auktoritär makt, korruption, familjesprickor och individens ansvar i ett sönderfallande samhälle. I ”Leviatan” blev en lokal marktvist vid Barents hav en frätande satir över korruptionen i Putins Ryssland. I ”Saknaden” (”Loveless”) blev ett kärlekslöst äktenskap en slags en röntgenplåt av ett samhälle där empati och mänsklig närhet har vittrat bort.
Zvjagintsev hade värpt på idén att göra en ryskspråkig remake av Claude Chabrols 60-talsklassiker ”Mannen-hustrun-älskaren” (”La femme infidèle”) sedan 2018, men ville lägga till en politisk dimension till den dödliga och erotiska svartsjukethrillern. Ironiskt nog hjälpte Putin till med den sista pusselbiten till manuset i september 2022.
– Tio dagar efter att jag och min franska producent hade skakat hand på att göra ”Minotaur” utlystes den partiella mobiliseringen i Ryssland. Den katastrofen vävdes naturligt in i manuset, och det var då idén om Minotauren tog form, berättar Andrej Zvjagintsev.
”Minotaur” kretsar kring den välbärgade affärsmannen Gleb (Dmitrij Mazurov) och hans otrogna troféhustru Galina (Iris Lebedeva) som båda lever ett bekvämt liv i total politisk apati. När Putins mobiliseringsorder kommer tvingas Gleb offra sin moral för att överleva i systemet genom att leverera nyanställda till frontens blodiga köttkvarnar.
– Som rysk regissör kunde jag inte låta bli att göra en film om det här. För mig och min medförfattare var det aldrig någon fråga om mod – vi bara visste att vi var tvungna. Det handlar inte bara om att kritisera makten utan också om att skildra hur den vanliga människan gradvis förlorar sin moraliska kompass och blir medskyldig i ett destruktivt system, säger han.
Det är inte första gången Andrej Zvjagintsev använder mytologiska eller religiösa motiv för att ge sina filmer en större resonansbotten. Redan i succédebuten ”Återkomsten” fanns bibliska ekon, bland annat i en bild som anspelade på renässansmålaren Mantegnas berömda målning ”Den döde Kristus”.
I ”Leviatan” fick sjömonstret ur Jobs bok ge tyngd åt en frätande systemkritik. Och i ”Minotaur” vänder han sig alltså till den grekiska myten om monstret i labyrinten, men också till berättelsens offermotiv: de unga oskyldiga liv som regelbundet offras för att upprätthålla ordningen.
– Den mytologiska grunden blev en självklar parallell till hur oskyldiga människor offras i den meningslösa slakten i Ukraina. Under min tid som skådespelare lärde jag mig att se en pjäs som mer än bara en text. Jag söker alltid efter dess rötter, dess matris – och där finns nästan alltid arketyper eller mytologi att hitta, säger Andrej Zvjagintsev.
Även om ”Minotaur” är en fransk produktion så var det helt avgörande för honom att göra filmen på sitt modersmål, i en rysk kontext. Men på grund av den politiska situationen i hemlandet fick filmen spelas in i Riga, vars gamla sovjetiska miljöer gav rätt fond åt berättelsen.
Han har inga illusioner om att en enskild film kan vara en snabbfix för att förändra opinionen i Ryssland. Däremot tror han på konstens långsiktiga kraft och djupverkan – till skillnad från propagandans grova och vulgära förenklingar.
– ”Minotaur” handlar egentligen inte om att göra ett politiskt eller propagandistiskt uttalande, utan om att prata om de oskyldiga människor som kastas in och offras i helvetet. Vi kände en plikt att tala om dem med empati och medkänsla, inte på avstånd, säger Zvjagintsev.
När han fick ta emot Juryns stora pris under vårens Cannesfestival vände han sig direkt till Putin: ”Sätt stopp för detta blodbad. Hela världen väntar på det.”. Reaktionen lät inte vänta på sig. Kremls talesperson Dmitrij Peskov svarade att regissören ”inte har rätt att uttala sig” i frågan. Zvjagintsev replikerade omedelbart: ”Hundra miljoner ryska medborgare har inte heller någon sådan rätt i dag.”
I september stämplades Zvjagintsev som ”utländsk agent”, liksom många andra konstnärer och intellektuella som Kreml anser vara så obekväma att de ska tystas. Han har inte velat kommentera sin nyvunna internationella agentstatus men konstaterar att han numera befinner sig i ett slags existentiellt mellanläge: han känner sig inte riktigt hemma någonstans, varken i dagens Ryssland eller i sin franska exil. Samtidigt har nära-döden-upplevelsen förändrat hans syn på livet – både som människa och som konstnär.
– Om man har haft turen att återvända till livet måste man börja agera, leva snabbare och mer helhjärtat. Jag har blivit modigare, lärt mig att inte skjuta upp saker och har inte längre tid att vänta på veliga producenter som cirklar kring ett projekt i åratal. Nu är det ”Ska vi jobba eller inte?” som gäller.
”Minotaur” visas på Stockholms filmfestival den 14, 18 och 20 november.
