Sandra Stiskalo: Är det nu Serbien slutar vurma för Putin?

– Jag bryr mig inte om politik.

När jag som nybliven vuxen tillbringade en sommar i Serbien hörde jag den där meningen hela tiden från jämnåriga.

Det hade då gått ungefär tio år sedan en Natoledd koalition med USA i spetsen bombade landet för att stoppa serbiska militära aktioner och etnisk rensning av albaner i Kosovo. De unga serberna som jag träffade hade vuxit upp i en nation som gjort sig skyldig till många hemskheter och bar hela hundhuvudet för 1990-talets Balkankrig.

De kände sig – och var väl också – ovälkomna i Europa. Ledsna och trötta riktade de den lilla energi de hade inåt, mot vardagen och egna livet. Att engagera sig politiskt var riskabelt, i bästa fall meningslöst, resonerade de.

Men så rasade hösten 2024 ett nyrenoverat tak ner över centralstationen i Serbiens näst största stad, Novi Sad. 16 personer dog. Den fatala olyckan drog proppen ur den unga generationens håglöshet.

Studenter begav sig ut på gatorna för att hedra dödsoffren och krävde att regeringen berättade hur arbetet på tågstationen egentligen hade gått till och höll någon ansvarig för tragedin.

Sedan dess har protesterna vuxit månad för månad. Studenterna, som fått uppbackning av akademiker och konstnärer, anklagar den serbiska regeringen för korruption och förtryck. ”Era händer är blodiga”, lyder parollen. Med tiden har deras krav blivit mer specifika, man vill se en ny politisk klass och har krävt ett nyval.

Regeringen har slagit ner hårt på demonstrationerna, men i september gav landets president, tillika ledaren för det nationalkonservativa partiet SNS, Aleksandar Vučić, ändå med sig. I dag, söndag, hålls nyval. Serbiens framtid, också på den internationella arenan, står på spel.

Vučić, som har styrt landet i 14 år, kan enligt konstitutionen inte ställa upp för en tredje mandatperiod. I stället kommer han att försöka bli premiärminister och på så sätt klamra sig fast vid makten. Han har under sin politiska karriär visat sig vara en mästare på avancerad politisk akrobatik.

På 90-talet företrädde han en serbisk nationalism och var minister i Slobodan Miloševićs regering. Han har gjort Kina till landets andra största handelspartner och beundrar både Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping.

Dessa ledares inställning till mänskliga rättigheter, demokratiska institutioner och oppositionella vill han helst inte tala om. När Rory Stewart och Alistair Campbell i podcasten The Rest is Politics tidigare i år bad honom kommentera det sade han kort och gott:

– Man måste respektera andras seder och traditioner.

Det kan därför te sig märkligt att han också vill föra Serbien in i EU. I hans negativa argumentation ligger ett förtäckt hot: Serbien borde tillåtas att gå med i unionen för att inte lockas att liera sig med Trump eller Ryssland.

Behåller Vučić makten är det svårt att föreställa sig att landet skulle beviljas något medlemskap: Det beror till stor del på Kosovo som han och hans parti förmodligen aldrig kommer att erkänna som en självständig stat.

Men om Studentlistan, som nu utmanar Vučić, tar hem segern i söndagens parlamentsval finns möjligen en öppning. Partiet, som på kort tid vuxit fram ur studentprotesterna, vill se en återupprättad rättsstat, en uppgörelse med korruptionen och en grundläggande förändring av hur Serbien styrs.

Många faktorer talar mot att Studentlistan kommer att säkra en majoritet i parlamentet. Man saknar både en tydlig ledarfigur, politisk erfarenhet och ekonomiska muskler. I gengäld har man visioner och vind i seglen.

Utifrån opinionsmätningarna ser det jämnt ut. Oavsett vem som vinner valet har Serbien fått en ny, högljudd politisk kraft att räkna med.