Den första sommardagen 2023 la den norska Sannings- och försoningskommission fram sin rapport. De hade samlat in vittnesbörd, historia och statistik om de samiska, kvänska, norskfinska och skogsfinska folkgrupperna i Norge. Det var dyster läsning.
Det var en berättelse om systematisk särbehandling, fördomar och deras smärtsamma personliga konsekvenser. Dessvärre var det inte mycket av detta som var nytt för oss som tillhör dessa minoritetsgrupper. Vi har känt den diskriminerande politiken inpå bara kroppen, även om vi föddes många decennier efter att den officiellt upphörde. En stat som sätter delar av sitt folk över andra kommer upptäcka att särbehandlingen inte automatiskt försvinner den dagen man ändrar lagarna. Det är inte så enkelt att avskaffa hundratals år av diskriminering. De nedärvda attityderna är djupt rotade. Det är lättare att göra skada än att laga den.
Ändå, trots rapportens chockerande innehåll, tog det inte många timmar innan de norska riksmedierna var färdiga med den. Det fanns viktigare saker att skriva om. I grund och botten var det mesta som hände i Norge den dagen viktigare att skriva om än just den rapporten. Bristen på nyfikenhet var påfallande. Redan några timmar senare hade rapporten försvunnit från nyhetsbilden, och ännu en gång blev vi som hade sett fram emot en efterlängtad uppgörelse besvikna.
Samtidigt organiserades en uppläsning av hela rapporten av Kvääniteatteri, Festspillene i Bergen och Nationaltheatret. En rad skådespelare och kulturpersonligheter bjöds in för att läsa stycken av texten på Nationaltheatrets huvudscen i Oslo. Jag var en av dem. Jag stod där inför den tomma salongen, med kamerorna som såg till att stunden blev förevigad och var möjlig att följa på statskanalen, och läste en passage om hur utbredda de negativa attityderna till samer var. Det blev märkligt symboliskt.
Salongen var tom eftersom uppläsningen var menad för tv-publiken. Och hemma i vardagsrummen satt medlemmarna av de aktuella minoriteterna och följde med, medan den norska publiken återigen hade viktigare saker för sig. Vi hade fått den största scenen, vi hade mikrofonen, tv-kameran och som det verkade äntligen vårt ögonblick. Men det var ingen som lyssnade. Det angick inte norrmännen.
Vilken försoning är möjlig när endast den drabbade parten inställer sig?
Frågan är retorisk men jag tillåter mig ändå att svara: Ingen. Man kan inte försonas så länge den förtryckande parten är frånvarande. Det blir ingen rättssak utan den tilltalade. De drabbade blir stående och berättar sin historia rakt ut i ett stort ingenting. Som i den teatersalong där jag stod och läste upp min del av rapporten. Sanningen skulle fram, men den part som inte kände till den, känner fortfarande inte till den. Några späda försök att uttrycka besvikelsen i tidningen gjordes av kommissionens medlemmar. Inte mycket hände.
Personligen använde jag frustrationen över att återigen vara åsidosatt och osynliggjord för att skriva romanen ”Sameproblemet” (2024), som kom ut hösten året efter. Samtidigt var det också äntligen dags för politisk behandling av rapporten. Det slutade med att en majoritet i Stortinget gick med på att ge oss en ursäkt. Men ord är som bekant billiga.
Kommissionen hade gjort upp en lista på möjliga åtgärdsförslag för att avhjälpa skadorna som åsamkats kulturen och språken, men det vi fick var 6 bokstäver. I hundra år hade de norska myndigheterna använt pengar och stora resurser för att ta i från oss vår etniska identitet, men när man äntligen erkände att denna politik varit skadlig var det enda man hade att ge ett ynka ord.
Nu, då Sanningskommissionen för det samiska folket har lagt fram sin rapport, hoppas jag att nyfikenheten i den svenska offentligheten är större. Detta är, både i Norge och Sverige, vår gemensamma historia. Den är obehaglig. Men nödvändig att känna till för varje medborgare i landet. En stat är inte bara sina stoltaste ögonblick; den är också de skamligaste. För som det står i ”Sameproblemet”:
Våldsbeskrivningen måste få sin plats. Våldsutövaren måste lyssna (…) våldsutövaren måste tänka, smälta, ta det till sig, utan att formulera invändningar. Det måste finnas plats för den lyssnande tystnaden en lång, lång stund innan någon försoning kan äga rum. (…) Det uppstår infektion, i värsta fall blodförgiftning, i sår man inte tvättar innan man plåstrar om. Vi kan inte spola förbi hundratals år av systematisk diskriminering och förtryck. Ge det mer än en timme.
Så, Sverige: Lyssna och smält. Ge det mer än en timme.
