Sista delen i Morgonstjärnan-sviten landar i vår egen verklighet

För ett tag sedan hörde jag en arkeolog beskriva vikingarna som människor som hela tiden befann sig i två världar. De kunde plötsligt under ett kvällsmål direktrapportera från andarna, sedan fortsätta äta. De skilde inte på levande och döda, på verkligt och overkligt. Det lät som ett samhälle enbart befolkat av gränspsykotiska.

I ”Underjordisk”, sista delen i Karl Ove Knausgårds svit om Morgonstjärnan, ifrågasätter Kristian Hadeland modernitetens verklighetsbygge: tänk om människorna har avgränsat föreställningen om verkligheten så hårt, lagt regel till regel om vad det verkliga är, rest så höga murar att hon blivit oförmögen att se och förstå något annat än det som finns inom hägnet?

När jag läser romanen, prövar jag hastigt tanken att vikingarna kan ha varit föredömligt mjuka i knäna. De hade en sorts öppenhet som i dag nästan bara visas inför konst, bara då kan man tåla det uppluckrade.

I Morgonstjärnan-sviten har evigheten flyttat in i människorna, slutet finns inte längre. Under det strålande himlafenomenet kan ingen dö. Ändå tar berättelsen slut nu, den sjunde boken ska vara den sista och det är med en pinsamt högtidlig känsla jag börjar läsa ”Underjordisk” som nu kommer ut på norska. Att läsa en sista del är alltid lite skört, fortfarande besläktat med hur det var att som barn läsa slutet och efteråt veta att man var ensam igen.

”Underjordisk” tar vid där ”Nattens skola” slutade och rör sig mot de omvälvande dygnen då den första romanen i sviten utspelas. Det är den faustiska gestalten, den både igenkännlige och helt förfärlige konstfotografen Kristian Hadeland, som är berättare och huvudperson. I den nya romanen är Kristian ute på irrfärder i Europa. Han söker en tröst mot den sprängande sorgen som han inte kan få, inte sin döde son tillbaka och kanske inte ens den förlossande döden.

Jag har tillhört grupp två, lite nöjd med att inte vara alltför upptagen av fantastiken, som om detta var något slags Harry Potter för vuxna som inte förmår bli vuxna läsare

Han far rastlöst i spåren av berömda tänkare och poeter. Han är Odysseus i en Honda och landar som en skeppsbruten på den schweiziska landsbygden, lever med en kvinna som inte kräver för mycket av honom och två styvbarn han inte bryr sig om alls, men den gamle narcissisten kan fortfarande styra ansiktsdragen och det han säger för att motsvara emotionella normer.

Hans värld har ändå revor, historien kliver in. Han känner av när människor dör och de som inte längre lever visar sig för honom.

I diskussioner och kritik har det utkristalliserat sig två sorters läsare av Knausgårds svit, dels de som läser för plotten, det vill säga världsbygget och gåtan. Dels de som läser för realismen, de som inte kan få nog av den genomlysta vardagsvärlden. Jag har tillhört grupp två, lite nöjd med att inte vara alltför upptagen av fantastiken, som om detta var något slags Harry Potter för vuxna som inte förmår bli vuxna läsare.

Samtidigt är naturligtvis verkligheten och overkligheten oskiljaktiga i den här romanserien. Den torra ostkanten får en särskild laddning av att Gud eventuellt har övergivit människorna.

Stämningen är ju ungefär sådan som den i verkligheten: vardag, oro, vantro.

Böckerna har handlat om oss som tycker oss leva i slutet av historien, i en tid när vi har lättare att föreställa oss en explosiv undergång än mänsklighetens fortsatta strävande. Utan föreställningen om en framtid rubbas något. I den lätta förskjutningen av en vanlig tidsuppfattning – då, nu, sedan – har ”Morgonstjärnan” landat som en oväntat realistisk berättelse. Som något som känns mer verklighetslikt än det borde. Fallna änglar och biologiska omöjligheter framstår inte som så spekulativa, så fantasifulla eller genrelitterära.

Stämningen är ju ungefär sådan som den i verkligheten: vardag, oro, vantro.

”Underjordisk” är, liksom tidigare delar, också en resa genom litteraturhistorien. Sanningen om livet och döden söks i böckerna, det är de som förmår vittna om mysteriet. Som den tyske poeten Friedrich Hölderlin, som var med också i första delen. Inte bara i tankarna om tider som smälter samman i ett nu, utan också i begreppet det öppna. Kristian tänker på det när han besöker Hölderlins torn, där han drog sig undan i fyrtio år, att ett liv som bara tillägnas en sorts ren existens kan vara en möjlighet för någon som har förlorat allt.

När han återvänder till Bergen för att söka sin döde son har det öppna tagit plats i honom. Han känner andras känslor, han hör deras tankar, gränserna mot världen är upplösta.

Är det för mycket lärospån, för många läsefrukter? Nej, i ”Underjordisk” blir litteraturens sanningar gestaltade, prövade som liv.

Den litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas nämns bara som hastigast under Kristians osaliga resor i Europa. Snart därefter ser sig Kristian i en spegel och blir varse att det inte längre är hans ansikte som reflekteras, han har blivit en annan. Och just Levinas var filosofen som såg mötet med en annans ansikte som en grundläggande etik mellan människor, som en inneboende uppmaning att inte döda. Den förbrytelsen har Kristian redan begått. Han påminns dagligen om att han är han och samtidigt en annan, att han är bärare av främlingen.

Kristian Hadeland har fått leva igenom den faustiska moraliteten, begära allt och förlora allt – nu refererar han själv till det han förut gjorde som ”konst”, med föraktfulla citattecken.

Knausgård har också i ”Underjordisk” sin mästerliga genklang, där det han skriver drar in läsaren som om hon själv tänkte världen

Det är lätt att fastna i något exegetiskt när man läser ”Underjordisk”, eller hela sviten, eftersom författarskapet är så upphöjt och så referensrikt, eftersom romanerna skriver in Uppenbarelseboken i vår tid.

Samtidigt finns en oemotståndlig och grinig humor på var och varannan sida. Åter i Norge, ursprungsplatsen, träffar Kristian på en kvinnlig lektor som beskrivs som ”typen som inte använde smör”, och den lilla anmärkningen om osinnlighet ryms strax efter en fundering om gud och djävul som en och densamme.

Knausgård har också i ”Underjordisk” sin mästerliga genklang, där det han skriver drar in läsaren som om hon själv tänkte världen, som om varje ord kom inifrån henne själv. Världslitteraturen är full av adekvata, begåvade beskrivningar, av skimrande effet de réel – ändå lyckas den här författaren med något som är mer än precision.

I linje med tematiken i romanserien kanske man kan få tänka att det har med själen att göra? Att Knausgård har funnit ett sätt att vara helt och hållet inuti varje nedslag på tangenterna, som sedan fortplantar sig med full resonans till läsaren, som om det var fråga om… musik? Romantisk tanke, men jag har efter många års läsning ännu inte lyckats formulera det mer tekniskt.

De avhuggna, subjektslösa satserna som kan få en enkel inre monolog att låta som ett helt snack mellan fåordiga gubbar utanför en mack på landsbygden, eller som tyst oroande fornnordisk diktning. Som här, i huvudet på Kristian när han iakttar en räv, dess blick och rörelser.

”Tittade mot garaget vid sidan. Något där intresserade den. Började långsamt gå den vägen.” (min övers.)

Det är också det som är Karl Ove Knausgårds särskilda förmåga, att vara i det intuitiva och i ett bortom – samtidigt som han tumlar genom texten

Under läsningen får jag ibland känslan av att allt går väldigt fort, som om Kristians rastlöshet och oförmåga att fästa sig vid något skyndar på själva berättelsen. Ibland ser det bara ut som om själva bokskrivandet har gått fort, som när en romanperson plötsligt får fel namn på ett par ställen, som när Hölderlins isolering om och om igen beskrivs på ungefär samma sätt.

Men det är också det som är Karl Ove Knausgårds särskilda förmåga, att vara i det intuitiva och i ett bortom – samtidigt som han tumlar genom texten, river med sig allt det synliga, basala på vägen genom berättelsen, utan att skilja världarna åt.

Därför är jag så tagen av helheten, av de ljusa, mörka, grumliga gestalterna som har befolkat romanerna, det esoteriska som har speglat sig i en nyputsad diskbänk. Det gör hjärtskärande ont på slutet, och sedan –