Striden om EU:s nya lönetransparens – ett byråkratimonster eller kamp för jämställdhet?

Intentionen var, som så ofta, god. Genom att lagstifta om ”lika lön för lika arbete” ville Bryssel sätta stopp för oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor.

En kvinnlig anställd ska inte behöva finna sig i att den manlige kollegan vid skrivbordet bredvid får mer i plånboken när hon utför samma jobb, och hon ska ha rätt att få veta ungefär vad kollegorna tjänar.

Så resonerade EU:s tjänstemän och politiker när de snickrade fram direktivet om ökad lönetransparens.

De nya reglerna skulle ha varit införda i medlemsländerna i början av juni. Men få överenskommelser har väckt så starka känslor och hårdnackat motstånd. Kritiker dömer ut de nya reglerna som ett ”byråkratimonster”.

Sveriges regering röstade nej 2023 och vägrar nu – liksom de flesta andra medlemsländer – att införa reglerna i tid. Det vore så ”administrativt betungande” att det skulle ta fokus från annat jämställdhetsarbete, argumenterar man.

Arbetsgivarorganisationer som SKR och Svenskt Näringsliv håller med. Fråga en av deras representanter och du möts av en flodvåg av varningar för vilken administrativ börda som väntar om direktivet blir svensk lag. De tycker att den svenska lönekartläggningen som alla arbetsgivare måste följa är tillräcklig.

I Europas ekonomiska motor Tyskland går vågorna lika högt. Kritiker påpekar gärna att bara namnet – smaka på EU-Entgelttransparenzrichtlinie – är så krångligt att uttala att det skapar extra byråkrati.

Fackförbunden konstaterar bittert att frågan om rättvisa löner har prioriterats bort – igen.

Frågar man de europeiska fackförbunden är de oförstående inför kritiken. De välkomnar att EU vill sätta stopp för hemliga lönelistor och lönediskriminering.

Den svenska regeringen hoppas nu på en ny förhandlingsrunda i Bryssel för att mjuka upp kraven. Men EU-kommissionen har sagt blankt nej. Rätten till lika lön är en personlig hjärtefråga för kommissionens första kvinnliga ordförande, Ursula von der Leyen. Hon anser att det är oacceptabelt att kvinnor i EU i genomsnitt tjänar 11 procent mindre per arbetad timme än män (enligt statistik från Eurostat). Och har gjort klart att hon inte tänker backa en millimeter.

– Kvinnor måste få veta om deras arbetsgivare behandlar dem rättvist. Och när så inte är fallet måste de ha makten att slå tillbaka och få vad de förtjänar, har hon slagit fast.

Striden om lönetransparensen handlar dock om mycket mer än storleken på kvinnor och mäns löner. Det är en del av den större kampen mot regelkrånglet, som håller kontinentens företagare vakna om nätterna.

Den svällande byråkratin får numera skulden för allt möjligt: den påstådda avindustrialiseringen av Europa, de höga bränslepriserna, bostadsbristen och kravet på att godkänna cookies vid besök på en hemsida. För att inte tala om plastkorkarna som numera sitter fast i flaskan med en irriterande liten flärp.

Det är rädslan för ännu mer regelkrångel som lett till att inte ens en handfull av EU:s 27 medlemsländer har infört de nya reglerna om lönetransparens i tid.

Trots att de haft tre år på sig.

Fackförbunden konstaterar bittert att frågan om rättvisa löner har prioriterats bort – igen.