Talibanmöte i Bryssel – ett erkännande?

Migrationsminister Johan Forssell skriver i ett svar på min insändare att mötet i Bryssel handlar om ”tekniska frågor” och sker på tjänstemannanivå. Det är en distinktion utan praktisk betydelse.

När EU bjuder in talibanernas representanter för att förhandla om utvisningslogistik – oavsett rubrik – sker ett utbyte som talibanerna betraktar som erkännande. Talibanerna har konsekvent använt varje form av internationell kontakt som bevis på att deras styre accepteras – de har kallat liknande möten för diplomatiska genombrott i egna medier, och deras krav på att få skicka diplomater till Europa är inte en förhandlingsposition utan målet.

Forssell skriver vidare att syftet med mötet är att ”värna Sveriges reglerade invandring” och ge brottsoffer ”den upprättelse de förtjänar”. Det är dock svårt att förstå logiken i hur brottsoffer ska få upprättelse genom att vi erkänner en regering som inte låter flickor gå i skolan eller kvinnor arbeta.

Dagen efter att min insändare publicerades fick jag ett meddelande från provinsen Herat i norra Afghanistan. Det kom efter att kvinnor gått ut på gatorna för att protestera mot talibanernas restriktiva politik – en protest där talibanska säkerhetsstyrkor öppnade eld och dödade två personer. ”Vi lever under restriktioner som begränsar vår frihet”, skrev de. ”Var vår röst och stöd oss – vi har ingen annan som försvarar oss.”

Nu skickar jag vidare denna uppmaning till Forssell. I sin replik bekräftar att han delar min grundsyn: dialog är inte detsamma som erkännande, och samtal kan vara ett verktyg för förändring.

Det håller jag honom vid. Jag ser därför fram emot att Sverige använder den här kontaktytan för att lyfta dessa kvinnors röster – och andras.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar