Under de första åren efter att Ryssland gick till storskaligt anfall mot Ukraina iscensatte Timofej Kuljabin på kort tid flera klassiska pjäser med krigstema. Sedan februari 2022 har han satt upp Shakespeares ”Macbeth” i Frankfurt, Brechts ”Tredje Rikets fruktan och elände” i Tallinn och Euripides ”Ifigenia i Aulis” i Aten – alla med uppenbara kopplingar till dagens pågående krig, massdödande och ockupationer.
Men när jag hälsar på honom på Hippodromen i Malmö repeterar han inte ett teaterstycke med en direkt koppling till dagens världskonflikter, utan en pjäs om familjebataljer med ingredienser av skamliga sjukdomar, incest och dödshjälp.
– Allting har sin tid. Efter att kriget har pågått i snart fem år har jag återgått till psykologiska dramer, som Ibsens, säger han.
Senast var det ”Nora” (”Ett dockhem”) i Bulgarien och Japan, en av fyra Ibsenpjäser han regisserat på senare år.
Ibsens verk brukar av en del kritiker avfärdas som en aning daterade. Vad ser du i en pjäs av honom?
– Det beror på vilken du syftar på. Han skrev så många pjäser, en del kan ha blivit föråldrade, men många är fortfarande moderna. ”Gengångare” är en mycket speciell pjäs, som till en början var förbjuden på grund av att den vidrörde ett antal skarpa sociala frågor som incest, dödshjälp och kyrkans roll.
Det är kanske en av Ibsens mest komplicerade pjäser för en regissör att ta sig an, och försöka göra det på ett samtida sätt
– Å andra sidan är det ett mycket poetiskt verk, med ett sammansatt språk, som berör många viktiga ämnen, men de är inte klart uttalade utan finns i luften. Så det är en intressant kombination av poesi, stora sociala och intima frågor – som relationerna mellan mor och son. Det är kanske en av Ibsens mest komplicerade pjäser för en regissör att ta sig an, och försöka göra det på ett samtida sätt.
Vad har ”Gengångare” att säga dagens publik?
– I centrum står dödshjälp, vilket fortfarande är en svår och komplicerad fråga. Samtidigt söker jag ett nytt sätt att berätta historien. Vår uppsättning följer inte exakt hur Ibsens originalpjäs är skriven, utan det är vår egen berättelse som tar sin början två dagar efter vad som utspelar sig i den. Så det är en rekonstruktion, eller dekonstruktion, av de ursprungliga händelserna. Det ger oss utrymme och distans för att se på händelserna från ett annat perspektiv.
I teaterns program presenteras föreställningen som ”fritt efter Henrik Ibsens pjäs”. Kuljabin betonar dock att det i huvudsak är Ibsens text, med en del kortningar och bearbetningar i det manus som han har skapat tillsammans med dramaturgen Roman Dolzjanskij.
– Vi har förenklat det gammalmodiga språket något, så att det är tydligare för ett modernt öra.
Han ser inte någon direkt relation mellan denna iscensättning och hans egen situation som emigrant från Ryssland.
– Nej, det här är ett drama som mycket omsorgsfullt behandlar förhållandena i en familj, mellan mor och son. Ibsen som han är.
Timofej Kuljabin var nödgad att lämna sitt hemland efter att han offentligt tog avstånd från Rysslands invasion i Ukraina 2022.
Protesten ledde också till att alla hans uppsättningar i Ryssland stoppades, däribland operan ”Don Pasquale” på Bolsjojteatern i Moskva. Han var inte ensam om att svartlistas: även baletten ”Nurejev” av Kirill Serebrennikov, en annan krigsmotståndare, stängdes ned.
Men jag klagar inte, utan är glad över att kunna arbeta över hela världen. Jag gillar att resa och se nya platser
– Det är en del av systemet i Ryssland, den enkla regeln är att den som säger något emot regeringen är ute ur spelet. Men jag klagar inte, utan är glad över att kunna arbeta över hela världen. Jag gillar att resa och se nya platser, olika kulturer, olika skådespelare, det är mycket fruktbart.
I dag har Kuljabin sin bas i Berlin och tillträder i höst som en av de konstnärliga ledarna på Staatstheater Cottbus.
När jag frågar hur livet i exil har påverkat hans skapande svarar han: ”inte så mycket”. Han är sedan länge en flitig internationell regissör. Men han vill inte kännas vid termen ”exil”.
– Jag befinner mig inte i exil, utan är snarare omlokaliserad. Det är ett nytt kapitel i livet. Jag är ingen nostalgisk person, längtar inte hem och betraktar det inte som så tragiskt. Jag har många av mina vänner och kollegor omkring mig, och det team jag arbetat med i många år har också lämnat Ryssland.
En stor del av den ryska teatervärlden och den övriga så kallade intelligentian – journalister, advokater och andra – har emigrerat. Han vet inte hur det har påverkat Ryssland, mer än att det måste vara skadligt för samhället att så många har gett sig av.
– Jag har inte varit i Ryssland på fem år och har ingen klar bild av det inifrån. Jag följer inte längre det ryska teaterlivet, så jag känner inte till om något av kvalitet görs där. Mängder av begåvade människor har utvandrat och de är framgångsrika i den nya verkligheten.
Kommer du att återvända till Ryssland någon gång?
– Det är inget jag tänker på nu, men man ska aldrig säga aldrig. Det kan hända, även om jag inte ser det för mig inom den närmaste framtiden.
Rysslands namn har varit besudlat på grund av anfallskriget mot Ukraina. Har du själv utsatts för negativa reaktioner för att du är ryss?
– Nej, inte personligen. På de teatrar jag har arbetat, i Sverige, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Frankrike, har ingen bett mig visa mitt pass. När man talar teaterns språk spelar nationalitet eller hudfärg ingen roll.
Kan det bero på att det är känt att du är motståndare till kriget?
– Ja, så är det kanske.
På frågan om hur han ser på Putinregimens framtid svarar han:
– Varje regim har ett slut, särskilt de totalitära. Men jag kan inte förutspå när eller hur det kommer att hända. Det är så många saker som har inträffat som har varit oväntade och oförklarliga.
Hans schema för de kommande åren är fulltecknat, och han ser fram emot att också kunna ägna sig åt opera. Skandinavien ser han som intressant, och det pågår förhandlingar med en teater i Norge.
Men just nu har han fokus på uppsättningen i Malmö, hans första i Sverige.
Timofej Kuljabin blickar ut över Hippodromen, den magnifika tidigare cirkussalen som har över 19 meter upp till takkupolen.
– Jag hoppas att det ska fungera, att det är en modern version som bibehåller originalverkets grundläggande andemening och som är visuellt stark.
