Tidöpartierna inför valrörelsens slutspurt med stort underläge

Tidöpartierna går in i valrörelsens slutspurt med ett monumentalt underläge. Enligt DN/Ipsos junimätning samlar oppositionspartierna 54 procent av väljarstödet, mot 44 för regeringssidan. Avståndet var ännu större i SCB:s stora mätning i maj.

– Ingen valrörelse är helt lik de tidigare, men i nuläget pekar det mesta mot regeringsskifte, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.

Under Almedalsveckan gjorde enskilda Tidöpartier braskande utspel i mångmiljardklassen, för att försöka vända väljarströmmarna. KD:s Ebba Busch lovade en stor höjning av barnbidraget och Simona Mohamsson (L) ville halvera den statliga inkomstskatten. Återstår att se om det har haft effekt på opinionen.

Även om opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk är ingenting avgjort förrän väljarna sagt sitt vid valurnorna den 13 september. Kan en vändning ändå ske? Historien är inget facit för framtiden, däremot kan den sätta nuläget i perspektiv. DN har därför tillsammans med Ipsos analyserat data från tidigare valår.

– Vi ägnar oss inte åt att förutse framtiden, men ska Tidöpartierna få regera en mandatperiod till så måste de med råge överträffa vad som skett de senaste valrörelserna, säger Nicklas Källebring.

Datanalysen fokuserar på förändringarna mellan DN/Ipsos junimätning och valdagen. Bilden är tydlig: i genomsnitt har förskjutningarna i opinionen varit små under de senaste valrörelsernas slutskede, även om det finns enskilda undantag.

Ser man till de tre senaste valen så har förändringarna i de enskilda partiernas väljarstöd i snitt legat mellan –2,0 procentenheter (Vänsterpartiet) och +1,4 (Kristdemokraterna). Inkluderar man de fem senaste valen så har de genomsittliga förändringarna i opinionen varit ännu mindre. Ser man till enskilda val så är det största tappet -4,4 (MP 2014). Största uppgången är +4,2 (S 2018).

Vad betyder de här siffrorna på blocknivå? Om Tidöpartierna skulle slutspurta i nivå med snittet för de tre senaste valen skulle deras väljarstöd öka till ungefär 46 procent, vilket inte räcker för en valseger. Samma tankeexperiment ger oppositionspartierna cirka 52 procent.

Denna kalkyl döljer dock högersidans allvarligaste problem: Liberalernas nuvarande väljarstöd ger inga riksdagsmandat alls. Partiet fick 1 procent avrundat nedåt i DN/Ipsos junimätning och de historiska meriterna ger inget skäl till optimism. I de senaste valen har L i snitt backat drygt en halv procentenhet. Om årets valspurt får samma utfall kan partiets väljarstöd mätas i enbart tiondelar.

– Lyckas man inte bättre än snittet kommer Liberalerna att vara närmast utraderade. Givet läget och den historiska trenden ser det väldigt mörkt ut för partiet. Men tidigare val visar att det går att förändra läget på kort tid om man presenterar förslag som får genomslag och fäste i opinionen, säger Nicklas Källebring.

Han syftar på ett par valframgångar längre tillbaks i tiden som Liberalerna kan hämta inspiration ifrån. Mest omtalad är dåvarande partiledaren Lars Leijonborgs triumf i valet 2002, med ett lyft från 6 procent i juni till 13 i valet. Det skedde dock till största delen på Moderaternas bekostnad, vilket i dagens läge inte skulle förändra styrkeförhållandena mellan regeringsalternativen.

Sverigedemokraternas växande väljarstöd lade grunden för Tidöpartiernas maktinnehav, men det är inte självklart att den tillväxtkurvan fortsättningsvis pekar uppåt. SD har inte några lysande meriter som valspurtare, visar DN/Ipsos data: +0,5 procentenheter de senaste valen. Partiets väljarstöd har snarare växt sakta men säkert mellan valen.

I alla fall fram till 2022.

Den här mandatperioden, när partiet för första gången har varit en del av regeringsunderlaget, har SD i stället legat ganska still i nivå med sitt valresultat.

– SD riskerar att gå mot sitt första riksdagsval där man lyckas sämre än i det föregående, säger Nicklas Källebring.