Tierra Whack levererar renodlad rap på ”Whack’s museum”

Med teatralisk rap och en klädstil som påminde om något från en utomjordisk cirkus satte Missy Elliott tonen för en humoristisk typ av hiphop på 90-talet. En som har hållit samma anda vid liv är Tierra Whack – ett namn som kan tyckas perfekt för en excentrisk rapkonstnär, men hon heter faktiskt så på riktigt.

Som 15-åring fick Whack viral uppmärksamhet när hon freestylerappade på gatan i hemstaden Philadelphia i USA. Det verkliga genombrottet kom dock först 2018 med hyllade ep:n ”Whack world”, där varje spår klockade in på en minut.

Debuten, den genreöverskridande ”World wide whack”, lät däremot vänta på sig. På den underskattade skivan från 2024 gestaltade Tierra Whack ett mentalt mörker med lika delar sårbarhet och lekfullhet, både i rap och i sång. Här, på uppföljaren ”Whack’s museum”, har hon skakat av sig mörkret, lämnat de poppiga melodierna bakom sig och gjort ett renodlat rapalbum.

Den 30-åriga artisten rör sig vigt mellan oväntade associationer, likljudande ord och språklekar. Ofta krävs flera lyssningar för att fånga all dubbel- och trippeltydighet. Visserligen sker detta ordjonglerande på bekostnad av ett sammanhållet berättande, men vad gör det när rappen håller så hög nivå?

Över tunga boombap-beats, där flera är signerade Conductor Williams – en av kvalitetsetiketten Griseldas husproducenter – demonstrerar Whack sin styrka. Med textrader som ”Cruella de Vil 'cause I'm coming for my spot, dog” bevisar hon att hon förtjänar det erkännande hon länge väntat på. Men också hur hon vägrat anpassa sig till en sexfixerad industri på vägen dit: ”I would win more if I chose to put less on / But I was born a stepper, so I’ll take the stairs”.

När hon i ”Wiggidy whack” spottar ur sig ”We are not the same, I'm super, you supper”, är det svårt att inte hålla med: Tierra Whack spelar i en egen liga. Och trots att det 27 minuter korta men koncisa mixtejpet övertygar, känns det mest som en uppvärmning inför något ännu större.