Det är öde vid entrén till det jättelika stålverket, men smoggen som ligger över Kamjanske vittnar om att någon form av arbete fortfarande pågår på industriområdet. Men vad som händer innanför grindarna är hemligt.
Sedan 1880-talet och framåt har masugnarna gått varma här. Ton efter ton av stål har lastats på tågvagnar och fraktats vidare till hela Ukraina och Europa. Men sedan början av hösten produceras det inte längre något stål i Kamjanske.
Ryska missiler och Shahed-drönare har slagit ut flera vitala delar av anläggningen i attacker som kostat flera arbetares liv.
Vi körs in på området i en minibuss med svarta sopsäckar tejpade över fönsterrutorna och släpps av vid en av ugnarna som förstörts i angreppen. Vartenda rör som ska förse anordningen med varmluft har slitits sönder av splitter. Ovandelen av ugnen har kollapsat och ett dovt metalliskt ljud vittnar om risken för ytterligare ras.
– Just nu håller vi bara på och röjer undan här och förbereder för renovering, vi kan inte komma nära. Det kommer kosta tiotals miljoner dollar, säger stålverkets ordförande Oleksandr Tretjakov.
Hur arbetet kan komma att gå till vill han inte berätta.
– Börjar man med större reparationer med stora maskiner syns det direkt för ryska drönare och satelliter. Därför måste allt göras steg för steg.
Stålverken och gruvorna beskrivs ofta som ryggraden i den ukrainska ekonomin. Innan den fullskaliga invasionen utgjorde den tunga industrisektorn över tio procent av Ukrainas totala bnp. 2025 hade den siffran halverats. I september 2026 hade den totala stålproduktionen fallit med över 80 procent i landet.
I Kamjanske innebär produktionsstoppet miljontals kronor i förlust varje vecka och för koncernen Metinvest är situationen kritisk. Även i Zaporizjzja har man tvingats stänga stålverket på grund av ryska robotangrepp.
Nu står företaget med tusentals anställda som inte kan utföra sina jobb. Samtidigt kan det inte göra sig av med folk, eftersom det finns en risk att det blir av med specialistkompetensen som behövs för att återuppbygga Ukraina efter kriget.
– Förlorar vi de anställda spelar pengarna ingen roll. Då kan vi aldrig få igång verken, säger Oleksandr Tretjakov.
Tillfälligt försöker stålverket lösa situationen med sänkta löner för de som inte kan jobba och genom att engagera så många som möjligt av arbetarna i renovering och sanering.
I många av städerna i öster som fortfarande är under ukrainsk kontroll har industrin varit avgörande för att hålla samhällena levande. Nästan hälften av de 200 000 invånarna i Kamjanske har någon form av koppling till Kametstal. Antingen arbetar de på verket eller så har de någon nära familjemedlem som gör det.
Dessutom står skatteintäkter från stålverket för stora delar av den kommunala budgeten. Under fjolåret betalade Kametstal motsvarande 430 miljoner kronor i skatt i Kamjanske.
För att överleva på kort sikt vädjar Kametstal och moderbolaget Metinvest till allierade länder om ett särskilt återuppbyggnadsstöd liknande det som finns för den ukrainska energisektorn. Dessutom hoppas man på tillfälligt slopade tullar mot EU.
– Direkt ekonomiskt bistånd är tillfälligt, det är inte långsiktigt hållbart. Men det skulle hjälpa oss i situationen här och nu.
För många av Ukrainas industrier börjar allt med råvaran från Kryvyj Rih, president Volodymyr Zelenskyjs hemstad och ett av Europas mest betydelsefulla järnmalmsområden.
Här sker storskalig brytning i fyra djupa underjordsgruvor och i nio dagbrott. Runt om i staden reser sig dussintals enorma gråbergsupplag som färgar allt i sin närhet rostbrunt.
Människorna härifrån får ofta skämtsamt frågan om till och med sparvarna är röda i Kryvyj Rih.
I underjordsgruvan Sucha Balka arbetar 49-åriga Aljona Kvasnevska sedan drygt ett decennium tillbaka, men hon har själv svårt att ta in att det är så länge.
Hennes uppgift är att lasta schakthissarna med utrustning innan den 1 500 meter långa färden ner i berget.
På hennes skor och kläder syns spåren efter det oxiderade järnet. Hon knäpper sina händer i knät och skruvar lite på sig när hon ska beskriva förhållandena i gruvan.
– Det är tolv timmar av tungt arbete, men man gör det man kan för att tjäna pengar i dessa tider.
Hon ler försiktigt och skakar på huvudet när jag frågar om det är något med arbetsuppgifterna som hon uppskattar.
Precis som stålverken är Ukrainas gruvor måltavlor i Rysslands luftangrepp. Även om industrin där Aljona Kvasnevska arbetar klarat sig hittills är det alltid en stress när flyglarmet går.
– Jag tror att alla är rädda. Varje skift finns det en oro för oss själva och för kollegorna och alla anhöriga som också jobbar i gruvorna.
Det är inte bara de direkta robotnedslagen som kan innebära livsfara för gruvarbetarna i Kryvyj Rih. Verksamheten är beroende av stabil elförsörjning och ett strömavbrott kan slå ut både hissarna och ventilationen.
Aljona Kvasnevska fick sin nuvarande anställning i samband med en skilsmässa. Hon är utbildad ekonom, men såg gruvan som en möjlighet till att få en mer stabil inkomst. Det har också varit verkligheten för invånarna här under lång tid – det har alltid funnits jobb under jorden.
Nu är det på väg att förändras. Världsmarknadspriserna på järnmalm faller, något som ställer till det för gruvjättar som LKAB i Sverige. Det får effekt även i Ukraina. Lägg där till att stålverk och andra industrier i landet inte kan producera sina produkter, och därmed inte kan köpa lika mycket järnmalm.
– Industrin är mer död än levande, säger Serhij Lopatin som är vice ordförande för underjordsgruvan.
Energikrisen i Ukraina gör att produktionen som högst kan gå på halvfart i gruvan. Dessutom råder det stor brist på tåglok i landet efter ryska attacker mot järnvägen. Det här gör att gruvan har svårt att leverera till Europa, där kunderna finns utöver den inhemska marknaden.
– Nu måste vi kapa alla kostnader och alla investeringar har lagts på is. Det vi egentligen hade behövt göra för att konkurrera när världsmarknadspriserna går ner är att öka produktionen.
För industripersonalen som inte kan utföra sitt jobb är tillvaron högst osäker. 34-årige Roman Kumpan är mekaniker på ett av dagbrotten i Kryvyj Rih. Det senaste året har han sett många tidigare kollegor lämna för armén.
– För vissa av dem har lönen här i gruvan inte räckt till längre, så då har de frivilligt skrivit in sig i försvaret. Men att det går dåligt ekonomiskt är det inget man pratar så mycket om, säger han.
