Ungdomsarbetslösheten och det cyniska bemötandet av unga vuxna

Den totala ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på nästan 25 procent (enligt Ekonomifakta, augusti 2026). Det är nästan högst i hela EU. Bakom siffrorna finns ungdomar som är på väg att ge upp redan innan deras vuxenliv hunnit börja. Låt mig ge en liten inblick i hur tillvaron för en 19-åring kan se ut i dag.

De söker jobb. Jobb på jobb på jobb. Nästan varje annons, oavsett vilken typ av arbete det gäller, meddelar att den som söker ska ”brinna”. Brinna för service, brinna för städning, brinna för ett gott kundbemötande, brinna för dagligvaror. Den sökande ska dessutom helst ha några års erfarenhet i yrket och vara beredd att jobba deltid och rycka in med kort varsel.

Gäller ansökan ett jobb hos någon av de större butiks- eller matvarukedjorna liknar ansökningsprocessen uttagningen till ”Idol”. Först ska du skicka in en film där du berättar hur mycket du brinner för service. Om du lyckats övertyga rekryteraren med din säljfilm följer utslagningsmomentet. De första intervjuerna sker ofta i grupp, där det gäller att stå ut och märkas. Sedan följer inte sällan generiska personlighetstester, fler intervjuer, och till slut tillsättning av tjänsten. För att sitta i kassan på Ica.

För den som inte tar sig hela vägen fram i den hinderbana ansökningsprocessen utgör, följer bara tystnad. Det hör till undantagen att 19-åringarna ens får ett standardmejl där de får veta att jobbet gått till en annan sökande. Oftast är det bara helt tyst.

”Att skicka in jobbansökningar känns som att stå och skrika rakt ut i mörkret”, som en av de två 19-åringarna i mitt hushåll uttryckte det. Så till er arbetsgivare: Ursäkta, men vilka tror ni att ni är? Vad är er ursäkt för att behandla unga människor på det här viset? Ingen ”brinner för dagligvaror”. Det ni erbjuder är ett jobb, inte en plats i ”Idol”-finalen.

Till detta utsätts ungdomar i dag också för avancerad gaslightning (en form av psykologisk manipulation där en person systematiskt får en annan att tvivla på sitt minne, sitt omdöme och sin verklighetsuppfattning, DN:s anm) av politiken. Arbetslöshet intresserar inte svenska politiker nämnvärt, och när frågan ens diskuteras berättar våra styrande att arbetslöshet är den enskildes fel. Det är inget fel på arbetsmarknaden, när människor inte får jobb beror det på att de är invandrare, inte talar språket eller vill leva på bidrag, tydligen.

Jag kan meddela att budskapet har gått fram: unga vuxna tittar på sig själva och sin situation och drar slutsatsen att de inte räknas, att deras liv och tillvaro inte spelar någon som helst roll. Som förälder är det hjärtskärande att se sina barn bli vuxna i ett samhälle som tydligt kommunicerar att unga inte är önskvärda.

Arbetsgivare och politiker borde skämmas. 25 procent av Sveriges ungdomar är inte arbetslösa för att de vill leva på bidrag. De gör allt de kan, vänder ut och in på sig själva. Men det finns inga jobb.

När ni skämts klart föreslår jag att ni gör ert jobb: försök lösa problemet i stället för att låtsas som om det finns.