
En betraktelse över hinderbanor i rekryteringsprocesser och politisk ansvarsfriskrivning
En debattartikel om den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige, där författaren kritiserar krävande rekryteringsprocesser och politikers tendens att skuldbelägga unga arbetslösa istället för att adressera bristen på jobb.
AI-generated summary
Ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till nästan 25 procent enligt siffror från augusti 2026.
Den totala ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på nästan 25 procent (enligt Ekonomifakta, augusti 2026). Det är nästan högst i hela EU. Bakom siffrorna finns ungdomar som är på väg att ge upp redan innan deras vuxenliv hunnit börja. Låt mig ge en liten inblick i hur tillvaron för en 19-åring kan se ut i dag.
De söker jobb. Jobb på jobb på jobb. Nästan varje annons, oavsett vilken typ av arbete det gäller, meddelar att den som söker ska ”brinna”. Brinna för service, brinna för städning, brinna för ett gott kundbemötande, brinna för dagligvaror. Den sökande ska dessutom helst ha några års erfarenhet i yrket och vara beredd att jobba deltid och rycka in med kort varsel.
Gäller ansökan ett jobb hos någon av de större butiks- eller matvarukedjorna liknar ansökningsprocessen uttagningen till ”Idol”. Först ska du skicka in en film där du berättar hur mycket du brinner för service. Om du lyckats övertyga rekryteraren med din säljfilm följer utslagningsmomentet. De första intervjuerna sker ofta i grupp, där det gäller att stå ut och märkas. Sedan följer inte sällan generiska personlighetstester, fler intervjuer, och till slut tillsättning av tjänsten. För att sitta i kassan på Ica.
För den som inte tar sig hela vägen fram i den hinderbana ansökningsprocessen utgör, följer bara tystnad. Det hör till undantagen att 19-åringarna ens får ett standardmejl där de får veta att jobbet gått till en annan sökande. Oftast är det bara helt tyst.
”Att skicka in jobbansökningar känns som att stå och skrika rakt ut i mörkret”, som en av de två 19-åringarna i mitt hushåll uttryckte det. Så till er arbetsgivare: Ursäkta, men vilka tror ni att ni är? Vad är er ursäkt för att behandla unga människor på det här viset? Ingen ”brinner för dagligvaror”. Det ni erbjuder är ett jobb, inte en plats i ”Idol”-finalen.
Till detta utsätts ungdomar i dag också för avancerad gaslightning (en form av psykologisk manipulation där en person systematiskt får en annan att tvivla på sitt minne, sitt omdöme och sin verklighetsuppfattning, DN:s anm) av politiken. Arbetslöshet intresserar inte svenska politiker nämnvärt, och när frågan ens diskuteras berättar våra styrande att arbetslöshet är den enskildes fel. Det är inget fel på arbetsmarknaden, när människor inte får jobb beror det på att de är invandrare, inte talar språket eller vill leva på bidrag, tydligen.
Jag kan meddela att budskapet har gått fram: unga vuxna tittar på sig själva och sin situation och drar slutsatsen att de inte räknas, att deras liv och tillvaro inte spelar någon som helst roll. Som förälder är det hjärtskärande att se sina barn bli vuxna i ett samhälle som tydligt kommunicerar att unga inte är önskvärda.
Arbetsgivare och politiker borde skämmas. 25 procent av Sveriges ungdomar är inte arbetslösa för att de vill leva på bidrag. De gör allt de kan, vänder ut och in på sig själva. Men det finns inga jobb.
När ni skämts klart föreslår jag att ni gör ert jobb: försök lösa problemet i stället för att låtsas som om det finns.

The author describes his personal grief after the death of his father in 2023, his religious conversion during the war in Gaza, and his experiences of being excluded from Jewish contexts because of his criticism of Israel's policies. The text deals with anti-Semitism, Jewish identity in Sweden and how both left and right use Jewish voices as a bat in political conflicts.

The truth commission for the Sami people submits its final report on September 30. Criticism is directed at the anthology as the basis for the report, which focuses one-sidedly on the reindeer-herding Sámi and ignores the majority of Sámi who have been wage labourers, farmers and entrepreneurs. The anthology is accused of scientific shortcomings, unclear concepts and anachronistic theorizing that does not match the facts about the Sami's health and living conditions.

The article reflects on retirement and the often unbalanced relationship between the individual and the workplace, where work provides identity and meaning but where the individual is quickly forgotten after leaving work, which can feel like a loss similar to death.

The article questions concerns about Sweden's low birth rate and suggests that immigration can be a more cost-effective solution than waiting for newborns to become taxpayers, as immigrants can start working and contribute more quickly.

Culture heads from the big four newspapers discussed in P1 that culture needs more tax money and that children must learn to read, but warned that consensus leads to laxity of thought and that the next minister of culture risks being embraced just to raise the grants a little. The article argues that more disagreements are needed about the task of culture and what 'upgrading' means, and highlights Parisa Liljestrand's efforts for private financing of culture as a way forward that risks being missed due to ideological opposition from the Social Democrats.

Chronicle about the contrasts of the election campaign: from the food crisis at the old people's home in Älmhult and political respect to online hatred of Hammarkullen's mothers and the gratifying increase in turnout in vulnerable areas.