Långt innan den humanitära katastrofen i den isolerade byn blev en världsnyhet var Valentyna Demydiva och hennes familj, grannar och bekanta i Olesjky avskurna från omvärlden. Hon beskriver en tillvaro full av rädsla, med döden ständigt närvarande.
– Ryska soldater som dödats och civila som trampat på minor låg där i flera månader... hundarna slet delar av dem. Vi försökte begrava våra egna, men inte ryssarna. I husen ligger de äldre som dött kvar, ingen tar hand om dem, berättar hon.
För två år sedan stängde den sista matbutiken i Olesjky, i länet Cherson, efter att både mjölkbudet och varulastbilen kört på minor. Därefter tvingades invånarna förlita sig på en månatlig ransonering av mjöl, bovete och konserver som levererades från Ryssland, samt det man lyckades odla i trädgården.
– Jag bakade bröd några dagar i veckan, som vi delade på till frukost och middag. Under sommaren hade vi även gurkor och tomater.
Ibland hade någon grönsaker över som såldes på marknaden till högstbjudande.
– En gång kom min man Oleg hem och sa: ”Jag lyckades rycka åt mig ett kålhuvud, koka borsjtj.” Jag stod vid spisen och då sade han: ”Vet du vad det där kålhuvudet kostade? Fyra tusen!” (hryvnia, motsvarande drygt 850 kronor), säger Valentyna och skakar på huvudet.
Alla ville ha kött, men det fanns nästan aldrig att få tag på. Hon minns när en av samhällets sista hästar dödades i en explosion. De ville ta vara på djuret men ingen vågade gå nära på grund av drönarhotet.
– Till slut var även den uppäten av hundarna.
I stort sett vartenda hus i den lilla staden har förstörts av artilleri eller av drönarna, som ständigt rör sig i luften.
– Det där surrande ljudet... det är allra värst.
En dag i våras kom en ambulans till orten med lite mat, berättar Valentyna. Då hamnade hon själv i drönarpiloternas blickfång.
– Vi hade fått lite smältost, makaroner och två frysta fiskar. På vägen hem genom parken dök den upp. Den vände tvärt och gick ner mot oss, den var stor och mörkgrå och kamerorna såg ut som ögon.
Med händerna knäppta och blicken upp i skyn visar Valentyna hur hon bad om nåd, hur hon vädjade till soldaten bakom spakarna.
– Jag skrek: ”Vi är inte militärer! Rör oss inte! Se här, vi har ingenting, jag går med käpp och har ont i benet!” Den sänkte sig ännu lägre. Jag bad: ”Snälla, låt oss vara, vi är bara gamla människor på väg hem!”
Sakta lyfte drönaren mot trädtopparna innan den vände och for iväg, berättar hon.
Nu har Valentyna anlänt till ett sjukhem i Kiev efter en lång resa via Krimhalvön och Belarus. Hon evakuerades tillsammans med knappt 1 000 andra Olesjky-bor under den kortvariga vapenvilan som Ukraina och Ryssland enades om för att rädda de civila från svälten.
Men för maken Oleg kom undsättningen för sent.
– Han sade hela tiden: ”Snart, snart kommer våra och befriar oss, låt oss vänta lite till.”
Hon gömmer ögonen i sin rosa mössa och tårarna rinner nerför hennes kinder. Rösten brister när hon talar om sin make.
För en månad sedan var Oleg ute på ett livsfarligt uppdrag tillsammans med några andra män från samhälle. De hade hittat en stig till grannsamhället Radensk, där det fortfarande gick att få tag på mat.
– Det var hans födelsedag... han gick där med några kamrater och plötsligt exploderade det. Hans häl var bortsliten och benpipan krossades.
Med en skottkärra lyckades kamraterna ta Oleg till vårdcentralen i Olesjky som fortfarande var öppen. Väl där kunde personalen stoppa blödningen. Valentyna besökte honom där varje dag och han blev sakta piggare.
– Men när jag kom dit förra veckan hade Oleg inte ätit. Jag gav honom lite gryta men han sa: ”Vet du, det snurrar så i huvudet på mig. Låt mig bara vila lite. Jag äter den sen.”
Sedan gick allt snabbt. Oleg slutade andas och efter flera återupplivningsförsök konstaterade läkaren att han drabbats av en blodpropp och avlidit.
Valentynas värld rasade efter makens bortgång. Den sista tiden i Olesjky distraherade hon sig själv med ett enda uppdrag: att lyckas begrava Oleg.
– Jag visste att de döda bara låg där i ett rum på övervåningen. Läkaren sa: ”Ta honom, vi låtsas som att vi inte ser någonting.”
Men Valentyna lyckades aldrig hitta någon som kunde hjälpa till att få ut Olegs kropp. Nu befarar hon att hans kvarlevor skickats till Ryssland i samband med vapenvilan.
– Fast egentligen är det ingen som vet någonting om det.
Tillsammans med sin övriga familj och med vännerna från kvarteret är Valentyna nu långt borta från skräcken i Olesjky. Men för att på riktigt bli fri måste hon få begrava sin make.
