Kamraterna skapar storslagen opera om Challenger-katastrofen

Tre månader före reaktorhaveriet i Tjernobyl exploderade den väldiga rymdfärjan Challenger. En dryg minut efter uppskjutning spreds ett förvridet sprutmoln över januarihimlen – och på skol-tv i de amerikanska klassrummen.

Ombord fanns Christa McAuliffe, lärare och rymdprogrammets första civila deltagare. Hon var utvald för att i direktsändning sprida undervisning om teknikens välsignelser. Astronauten Ronald McNair hade också en extra uppgift. Som duktig saxofonist skulle han spela på länk i livekonsert med synthsnillet Jean-Michel Jarre.

En oförställd ”rymdmusik” har fått tonsätta dramat; svävande klanger som ljudsätter rummet

73 sekunder – sedan var tragedin ett faktum för tv-tittare världen över. Challengerkatastrofen utmanade drömmen om storskalig reguljärtrafik i rymden. Säkerheten hade tummats på, teknikleverantörer och ingenjörer hade varnat, men NASA hade drivit på, trots otjänlig väderlek.

Här finns stoff för musikdramatik. Det pigga operakompaniet Kamraterna har för första gången gjort en större beställning och gästspelar med ”Challenger” på Folkoperan. Med ganska små medel – fem sångare och tre musiker – har de lyckats skapa en storslagen helaftonsopera.

Idén och musiken är Joel Thoor Engströms, en kompositör med ett par smärre kammaroperor bakom sig. För honom är Challenger ett barndomsminne, liksom dåtidens synthiga ljudkonst – Ralph Lundsten, Vangelis, Jean-Michel Jarre. En oförställd ”rymdmusik” har således fått tonsätta dramat; svävande klanger som ljudsätter rummet. Till detta kommer saxofon, piano och cello i samspel med sångarna.

Resultatet är en utpräglat lyrisk opera som förlitar sig på musikens bärkraft och känner in publikens perception. Här råder en enkelhet i kommunikationen; trots att mycket finns att berätta har både kompositör och librettist ekonomiserat sina uttryck. Såväl text som musikalisk textur är föredömligt gles vilket ger sångarna och musikerna spelrum.

För det är en förnämlig ensemble som Kamraterna har satt ihop. Supersopranen Alexandra Büchel, som tidigare bland annat gestaltat massmördaren Charles Manson (!), gör den scoutaktigt trevliga läraren. Linnea Andreassen, en gång vetenskapskvinna i Folkoperans ”Ålevangeliet”, är här den frustrerade ingenjören i ständig konflikt med sin uppdragsgivare. Tenoren Conny Thimander blir dramats comic relief med en Mr Beansk mimik, i kontrast till basen Erik Rosenius strama NASA-man.

Richard Hamrin är den självsäkre astronauten som kan kosta på sig att lira lite.

”Challenger” är en vacker opera som förtjänar fler än tre föreställningar

För hans saxofon är med, en musikalisk huvudperson hanterad av Theo Hillborg – med allt från sopran till baryton plus elektronisk synthblås. Tillsammans med Mattias Rodricks själfulla cello och pianisten Karin Haglund blir det långt mer än en trio.

Och med sparsam scenografi i operasångaren Ola Eliassons regi uppstår, om inte en thriller så ändå en engagerande rad mänskliga och dråpliga scener. ”Challenger” är en vacker opera som förtjänar fler än tre föreställningar.