Allt dyrare att leva i Gaza: ”Vi tvingas avstå från mycket”

Tahrir Ayad, 36, är hemmafru och lever med sin man och deras sex barn i en lägenhet på 120 kvadratmeter i de förstörda gamla kvarteren i Gaza stad. De är fyra familjer i samma bostad – totalt 35 personer.

– Vintern, som jag brukade älska, har blivit en källa till oro. Vind och vatten tränger in genom presenningarna och det skadade taket, säger hon till DN via telefon.

Invånarna i Gaza är hårt pressade ekonomiskt. Priserna på mat, gasol, transporter, internetuppkoppling och el har ökat rejält, visar en rapport från Världsbanken. Konsumentprisindex steg från 114,2 år 2023 till 470,6 år 2025, vilket betyder att prisnivån blev drygt fyra gånger så hög.

Inkomstmöjligheterna har i praktiken kollapsat – och arbetslösheten ligger på 78 procent.

Tahrir Ayads äldsta dotter tog studenten med höga betyg, men har inte kunnat börja läsa datateknik på universitetet eftersom familjen inte har råd. De övriga fyra döttrarna går inte i skolan. Endast den yngsta, sonen, 7 år, får undervisning.

Maken Zaher säljer grönsaker från ett bord på gatan och tjänar omkring 100 kronor om dagen. Före kriget hade han en månadslön på motsvarande 5 000 kronor. El finns inte i huset. Lamporna på mobiltelefonerna, som de laddar i en närliggande butik, används ofta som ljuskälla.

– Medicin har blivit en lyx vi inte har råd med, säger Tahrir Ayad.

Hon beskriver andningsbesvär från röken vid matlagning över öppen eld. Hennes 12-åriga dotter har tappat allt hår och fått hudförändringar utan möjlighet till behandling.

Familjen ägde tidigare stora olivodlingar som gav inkomster. Under kriget jämnades de med marken av Israel. Nu köper de importerade oliver för 66 kronor kilot.

– Jag drömmer om psykisk ro och om ett eget hem, att kunna hålla sig ren, ha vatten och gasspis. Jag vill bara att vi ska kunna leva ett normalt liv igen, säger sexbarnsmamman.

Sedan fyra månader tillbaka har det inte skett någon omfattande distribution av humanitärt bistånd till Gazas befolkning. Palestinska myndigheter anklagar Israel för att endast ha släppt in omkring en tredjedel av den mängd bistånd som enligt överenskommelsen skulle föras in under ett års vapenvila.

En del Gazabor förlitar sig på byteshandel för att få tag på nödvändigheter som de inte har råd att köpa, samt att få mat från välgörenhetsköken.

– Ingenting är gratis utom döden här, säger Reham al-Habil, 31 år.

Hennes familj tvingas avstå från mycket för att kunna säkra det allra mest nödvändiga.

Familjen delar en hyrd lägenhet i Gazas stadsdel al-Rimal med två andra familjer från maken Mahmouds släkt. Här saknar de kylskåp, tvättmaskin, tv – och framför allt privatliv. De ägde en lägenhet i stadsdelen Sheikh Radwan, som förstördes under Gazakrigets första år.

Hyran ligger på motsvarande 3 000 kronor i månaden. Familjemedlemmarna måste flera gånger om dagen ta sig upp och ner till lägenheten på sjunde våningen. Barnen bär vattenkärl på upp till 20 liter från gatan.

– Det är ett liv jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle acceptera när jag och min fästman pratade om framtiden, säger Reham al-Habil bittert.

– Jag tvingades sälja mina guldsmycken, värda omkring 2 000 dollar, för att betala flyktkostnader i början av kriget. Det var mycket svårt men vi behövde överleva.

Reham al-Habils lärarlön har sjunkit från motsvarande 6 000 kronor i månaden till omkring 3 300, och inte ens den kommer varje månad. Hennes man, som lagar mobiltelefoner, har också fått sin inkomst halverad, till samma nivå, eftersom det inte finns så mycket jobb.

Familjen hushåller hårt med maten. På fredagen äts veckans viktigaste måltid: makloube eller musakhan. Det är traditionella palestinska rätter med ris respektive bröd, båda tillagade med kyckling. Före kriget kostade en sådan måltid omkring 330 kronor, och räckte till fyra personer i två dagar. Nu kostar den cirka 660 kronor.

Resten av veckan lever familjen på rester, enkla grönsaksrätter och linser. I slutet av månaden slås frukost och lunch ihop. Det blir oliver, yoghurt och bröd, vilket kostar över 130 kronor per måltid.

– Jag saknar att kunna handla utan att räkna varje shekel. Jag längtar efter utflykter och grillkvällar vid havet, säger Reham al-Habil.