Att försöka få vård – en vardaglig kamp mot byråkrati

Det har sakta men säkert krupit uppåt på listan över populära samtalsämnen i min bekantskapskrets. Nu är det definitivt topp tre. Och nej, jag talar inte om något så lättsamt som ”AI kommer begrava oss alla” eller ”den smidiga regeringsbildningen”. Jag talar om problemkomplexet ”att försöka få tag i vården, helst innan man hinner dö”.

Det levereras en strid ström av situationskomiska anekdoter med poänger som ”och när jag till slut kom fram hade läkaren fått borrelia”, ”nästa lediga tid var… efter jul!” och ”sju olika, på ett år – och den senaste kallade mig Britta!”

Mitt eget bidrag handlar om hur jag misslyckades med att boka min årliga hudkontroll. Numera går det inte att göra upp om återbesök vid själva besöket – det vore för praktiskt, inte sant?

I stället lägger jag en påminnelse i min kalender mitt i den period då bokning är tillåten – men när det plingar till upptäcker jag att detta ärende inte går att göra via 1177, eller via klinikens hemsida, eller genom att skicka ett meddelande. Däremot finns en telefontid! Som är över.

Det som trycker mig över gränsen är att klinikens svar inleds med ”Ärendet avslutat”.

Jag gör en ny påminnelse och dagen därpå, efter ett tiotal val i telefonen, får jag veta att jag kommer att bli uppringd om cirka en timme. Så jag ställer in mina planer och sätter mig och stirrar på telefonen som när jag var en förälskad tonåring. Men ingenting händer, den här gången heller.

Jo, förresten, efter en och en halv timme får jag ett sms: ”Vi har försökt nå dig.” Jag vill så gärna svara ”Och det har ni lyckats med! Hallå! Läget?”, men det finns ytterligare ett budskap: att man inte får svara. Så till slut bryter jag mot instruktionerna och skickar ett meddelande. Det är då jag får veta att bokningsreglerna är ändrade – igen!

Jag skulle ha hört av mig en månad tidigare. Nu har jag, helt magiskt, förvandlats till en ny patient. Detta trots att jag har besökt kliniken ungefär femton gånger de senaste tio åren. Så ofta träffar jag inte ens mina bästa vänner – och de hälsar i alla fall fortfarande.

Inget av detta gör mig upprörd. Det som trycker mig över gränsen är att klinikens svar inleds med ”Ärendet avslutat”.

Ursäkta, men det bestämmer väl inte ni? Det är ju jag som är ärendet?

Vi har förresten samma formulering i våra hr- och it-system på jobbet. Plötsligt, oavsett om den som har problemet tycker att det är löst eller inte, kan ”ärendet avslutas”. Jag ser det som den digitala administrationens motsvarighet, och precis lika moget och charmigt, till att hålla för öronen när någon pratar. Det är faktiskt sjukt – man önskar att systemen kunde få träffa en läkare, men, tja, ni vet…