Debatten om medborgares legitimitet och demokratins grundvalar

I samband med höstens riksdagsval har delar av debatten blottlagt en syn på demokrati där vissa medborgares politiska deltagande och tillhörighet framställs som mindre legitimt än andras. Detta görs delvis med hänvisning till föreställningar om att invandring medvetet används för att förändra väljarkåren. I vår artikel (DN Debatt 19/9) gav vi flera exempel på hur denna diskurs har blivit en alltmer framträdande del av den politiska retoriken.

Debatten rymmer två föreställningar som också är centrala i den högerextrema konspirationsteorin om folkutbyte: dels idén om att vita européer utgör ett mer ursprungligt folk vars ställning och politiska inflytande hotas av invandring, inte minst från muslimska grupper; dels att dessa demografiska förändringar drivs av politiska eliter för att förändra befolkningens och väljarkårens sammansättning. Kärnan i denna rasistiska logik är att människors politiska legitimitet och tillhörighet görs beroende av födelseland, religion eller etnisk bakgrund.

I en representativ demokrati bygger den politiska representationen på principen att de röstberättigades röster väger lika, oavsett ekonomiska resurser, språk, religion eller etnicitet. Att tillmäta vissa medborgares politiska deltagande större legitimitet än andras står därför i konflikt med principen om allmän och lika rösträtt. Ytterst handlar det om vilka som betraktas som fullvärdiga medlemmar av den politiska gemenskapen.

Resonemanget bygger på föreställningen att vissa medborgares politiska deltagande är mindre legitimt än andras på grund av deras bakgrund.

Mot denna bakgrund tydliggör Kent Ekeroths (SD) replik den skiljelinje som vår artikel uppmärksammade. Han medger att alla medborgares röster är juridiskt lika, men menar samtidigt att allas medborgarskap inte är moraliskt likvärdiga. I repliken ifrågasätter Ekeroth både vilka som har beviljats medborgarskap och de tjänstemän på Migrationsverket som fattat besluten. Människor som redan är svenska medborgare framställs som otillräckligt förankrade i landet, medan tjänstemän misstänkliggörs genom hänvisningar till deras utländska bakgrund. Därtill varnar han för att nya medborgarskap kan förändra väljarkåren ”snabbare än samhället hinner assimilera nya medborgare” och att Sverige därigenom riskerar att ”undergräva sitt självbestämmande”.

Vi menar att resonemanget bygger på föreställningen att vissa medborgares politiska deltagande är mindre legitimt än andras på grund av deras bakgrund och att deras inflytande i sig kan utgöra ett hot mot demokratin.

Ekeroths replik illustrerar vår poäng: att alla medborgare inte betraktas som fullvärdiga medlemmar av den politiska gemenskapen. Skillnaden ligger i att vi menar att det är just denna hierarkiska ordning av medborgare som utgör det demokratiska problemet. Att föreställningen om ett mer autentiskt folk kan framföras så öppet i dag visar hur normaliserade sådana idéer har blivit i den politiska debatten.