Debatten efter min intervju i P4 Dalarna har gått hög i vårt lilla märkliga land. Tonläget känns kusligt bekant: samma indignation som för tjugo år sedan, samma spela-dum-argument och samma ovilja att bemöta sakfrågan.
Låt mig säga det jag tror många svenskar tänker: alla medborgares röster är juridiskt lika, men varje väg till politiskt inflytande är inte moraliskt lika självklar.
Ta Mohamed Abdukardir Ali. Okänd även i sitt eget parti, medlem i V i drygt ett år och i skuldsanering. Han nekades medborgarskap 2024 på grund av stora personliga skulder. I februari 2026 blev han ändå svensk medborgare. Några månader senare kryssades han förbi Vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson och in i riksdagen efter stark mobilisering i den somaliska diasporan. Jag tror knappast många svenskar har stor tilltro till det systemet.
Forskarna spelar dumma i sin kritik
Detta är inte ”antidemokratisk logik”. Det är kritik mot ett system där anonyma tjänstemän på Migrationsverket, inte sällan själva med utländsk bakgrund, kan ge fullt politiskt medlemskap till människor som knappt hunnit rota sig i landet. Ett pass skapar juridisk status, men inte automatiskt språk, historia eller kulturell förankring.
Forskarna spelar dumma i sin kritik på DN Debatt (19/9) när de tar mina ord om ”röstboskap” bokstavligt, som om det vore en zoologisk diagnos. Det är ett gammalt polemiskt uttryck för en väljargrupp som uppfattas som starkt mobiliserad för ett visst alternativ. Ingen tror att jag biologiskt klassificerar människor som nötkreatur. Att spela chockad över metaforen är ett sätt att slippa diskutera fenomenet.
Hassan Khan, medgrundare av Nyans och numera i göteborgska Visionpartiet, har beskrivit hur etniska och sociala nätverk används i mobiliseringen. Vänsterpartiets riksdagsledamot Nadja Awad har själv talat om ”klanröster” på Instagram. Fenomenet uppstår inte först när högern nämner det.
Mitt problem är att staten först delar ut politiskt medlemskap lättvindigt och sedan kräver att resten av landet ska anpassa sig
Forskarna skriver att lågt valdeltagande bland personer med utländsk bakgrund ofta ses som ett demokratiskt problem. Det må andra tycka. Jag har aldrig byggt min kritik på det. Mitt problem är att staten först delar ut politiskt medlemskap lättvindigt och sedan kräver att resten av landet ska anpassa sig.
De beklagar att människor ”görs till något annat än fullvärdiga medlemmar”. Men det är precis tvärtom. De har gjorts till fullvärdiga juridiska medlemmar utan tillräckliga krav på faktisk förankring, anpassning och assimilering. Det är i den miljön frågor om klanröstning, köpta röster och valpåverkan blir relevanta.
Talet om ett ”hårdnande klimat för muslimer” får inte användas för att misstänkliggöra kritiker eller tysta diskussionen om importerad antisemitism, svenskfientlighet, islamism eller kriminalitet. Problemen försvinner inte för att någon ogillar tonen.
Rösträtten förverkas inte för att man röstar på oppositionen. Men ett land kan undergräva sitt självbestämmande om det delar ut medborgarskap och politiskt inflytande i en omfattning som förändrar väljarkåren snabbare än samhället hinner assimilera nya medborgare.
Det är inte ett argument mot demokrati. Det är ett argument om vilka som ska ingå i den politiska gemenskapen – och på vilka villkor.
