DN Debatt Repliker. ”Nej, längre fängelsestraff löser inte brottsligheten”

Fredrik Kärrholm (M) menar att fångtalets storlek ytterst är en konsekvens av politiska beslut (DN Debatt 21/10). I detta har han helt rätt.

Den stora mängden kriminalpolitiska reformer innebär att det är svårt att göra prognoser över platsbehov, vilket Kriminalvården har påpekat. Det är något som Kärrholm borde ha särskild förståelse för. Han ledde själv den utredning som hade i uppdrag att analysera möjligheterna att skapa fler fängelseplatser. Trots att det i uppdraget ingick att beräkna hur många platser förslagen skulle möjliggöra presenterar utredningen ingen samlad beräkning av just detta.

Nu hävdar Kärrholm dessutom felaktigt att Kriminalvården räknar fel och bedömer själv att det kommer att behövas ”väsentligt färre” platser. Han hänvisar bland annat till inkapacitering, det vill säga att personer i fängelse inte kan begå brott ute i samhället. Men det innebär inte att fler och längre fängelsestraff automatiskt minskar brottsligheten.

Ökad inspärrning har varken i Norden eller i andra västliga demokratier kunnat förklara minskningar av exempelvis det dödliga våldet. Forskning visar också att fängelse kan öka risken för återfall och är särskilt skadligt när det gäller unga personer. Ett långsiktigt samhällsskydd förutsätter därför att tiden i fängelse bidrar till att minska återfallen. Det kräver en kriminalvård med utrymme för behandling och rehabilitering – något som alltså riskerar att gå förlorat vid fortsatt överbeläggning och expansion. Därtill riskerar försämrade förhållanden för frihetsberövade att bryta mot Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

För en bråkdel av de summor som nu ska satsas på fler fängelseplatser skulle ersättningarna till offren kunna mångdubblas

Vad som står klart är att vi står inför en historisk och kostsam expansion. Att det kommer bli dyrt medger även Kärrholm själv. Även om vi halverar den långsiktiga kostnadsökning som Kriminalvården prognostiserar handlar det fortfarande om en ökning med 30 miljarder kronor varje år.

Vi är knappast ensamma om att ifrågasätta varför just en extremt kostsam massinlåsning ska prioriteras framför andra insatser för att minska brottsligheten, öka tryggheten och ge brottsoffer stöd och upprättelse. När det gäller det sistnämnda visar forskning betydelsen av bland annat stöd under rättsprocessen och ekonomisk ersättning.

Under 2025 betalade staten genom Brottsoffermyndigheten mindre än 0,3 miljarder kronor i brottsskadeersättning. För en bråkdel av de summor som nu ska satsas på fler fängelseplatser skulle ersättningarna till offren kunna mångdubblas. Det vore en politisk prioritering som hjälper brottsoffren eftersom finns stora brister i vård och stöd. Om vi därutöver satsade delar av de framtida fängelsemiljarderna på att anställa 20 000 nya medarbetare till skola, socialtjänst, vård och psykiatri skulle vi kunna stärka det brottsförebyggande arbetet och samhällsskyddet på längre sikt.

Låter dessa satsningar på brottsoffer och välfärd orealistiskt dyra? Dessa belopp är inte högre än att det fortfarande skulle finnas ett antal miljarder över till andra prioriteringar.