Anita Goldman: Gränslösheten är Israels grundproblem

Tidigt i höstas spred sig en gigantisk matta av algblomning utanför Israels och Gazas gemensamma kustremsa mot Medelhavet. Exempellös i omfång orsakade den omedelbar skada för vattenförsörjningen. Hela fem av Israels sex avsaltningsanläggningar – vilka förser landet med åttio procent av dess vattenbehov – blev obrukbara. Algblomningen var av nästan bibliska proportioner; en kris som miljömyndigheter och forskare direkt kopplat till både regionala klimatförändringar och den krigsdrivna förstörelsen av avloppsinfrastrukturen i Gaza.

Att algblomning kommer att bli ett allt större problem i Medelhavet, vilket värms upp två till tre gånger snabbare än världshaven, visste redan experterna. Men nu försöker de komma fram till hur förödelsen i Gaza hänger ihop med algblomningen. En ledarartikel i Haaretz sammanfattade: ”Israels avsaltningskris blottlägger konsekvenserna av att förstöra Gazas avloppssystem, vägra låta det byggas upp igen och misslyckas med att förbereda Israels egen vattenekonomi för en förvärrad klimatkris” (4/9).

Lägg därtill de enorma mängder damm som genererats av Gazas förstörelse. Avner Gross, klimatforskare vid Ben-Gurion-universitetet i Negev, pekar på att damm från Gazas förstörda byggnader spolats bort eller sopats i havet och lagt sig på havsbotten: ”Sprängämnen innehåller fosfor och kväve och en byggnad består i slutändan av krossad sten, vilket innehåller mineraler, och allt detta matar alger” (Haaretz, 9/9).

Som om detta inte var nog smet också en annan följd av Gazas misär över gränsen till Israel: råttorna. Att det sönderbombade Gaza lider av råttinvasion var redan känt, men nu har de tagit sig in i hem och samhällen i södra Israel, skadat jordbruket och lett till att förskolor stängts och barn blivit bitna (Times of Israel, 13/10). Massiv användning av gnagargift och råttfällor har misslyckats med att ge en heltäckande lösning eftersom grundorsakerna – omfattande förstörelse av infrastrukturen, sopberg och trasiga avloppssystem i Gaza – fortfarande kvarstår.

Det är känt att klimatkrisen inte erkänner nationella gränser. Men i fallet med Israel- Palestina blir det dubbelt påtagligt. Där är just den geopolitiska gränslösheten själva urtillståndet från vilket allt annat destruktivt växer.

Israel har inga definierade och av det internationella samfundet erkända gränser. Den så kallade Gröna linjen är egentligen vapenstilleståndslinjerna efter 1948 års krig. Av israeler kallat Självständighetskriget och palestinierna Nakba, ”katastrofen”. Dessa fungerar som baslinjen för Israels gränser mot Västbanken och Gazaremsan. Sedan dess har Israel annekterat östra Jerusalem och Golanhöjderna, vilket inte erkänts av världssamfundet.

Redan efter segern i 1967 års krig, då hela Sinaihalvön samt Västbanken erövrats, distribuerades kartor där den gröna linjen suddats ut. En avsiktlig sammanblandning av det bibliska Israels land och den moderna staten Israel introducerades. Det var en såväl geopolitisk som kulturell och sociologisk förflyttning som har haft oerhörda konsekvenser.

Jag levde i Israel på 80- och 90-talen och jag minns tydligt hur de hebreiska orden för ”Västbanken” och ”territorierna” alltmer försvann från daglig vokabulär och ersattes av det bibliskt klingande ”Judéen och Samarien”, förkortat – med den moderna hebreiskans förkärlek för akronymer – JoSh, ett ord som låter mer som namnet på en juice än ett geografiskt territorium.

Även ordet kibush, ockupation, hördes mer sällan och förvandlades från ett sakligt ord till en politisk deklaration. När Tel Avivs skoldistrikt för ett par år sedan ville distribuera kartor till skolorna där den gröna linjen var utmärkt stötte de på aggressivt motstånd från skolministern. Vilket resulterat i att yngre israeler har allt svårare att peka ut var gränserna för deras land faktiskt går. Trots att de kallas att ge sina liv för att försvara dessa gränser.

Den temporära, alltid obeständiga föreställningen om det geopolitiska utrymmet förstärktes i och med Osloavtalet 1993, vilket fragmenterade Västbanken i tre olika områden med olika grader av israelisk kontroll. Mer än 30 år senare finns systemet – som skulle vara provisoriskt i väntan på ett heltäckande fredsavtal – fortfarande kvar, men från 1967 fram till bildandet av den nuvarande regeringen ändrade Israel geografin genom att etablera och legalisera över hundra nya bosättningar på Västbanken. Sedan början av den nuvarande extremnationalistiska regeringens mandatperiod har de nästan fördubblats.

Experter varnar för att denna ”under-radar-annektering” håller på att bli oåterkallelig, med massiva statliga investeringar och juridiska manövrar som befäster bosättningarna. ”Västbanken ser inte ut som för tre år sedan. Extremt dramatiska saker händer här,” citerar Haaretz organisationen Peace Now som under många år övervakat vad Israel gör på Västbanken (30/6). Den som försöker sätta sig in i Västbankens geopolitiska karta kan uppleva den som en nästan psykedelisk fragmentering av området, mindre i storlek än Uppsala län.

Kartans alla skiftningar gör, menar Zvi Bar’el, en av Haaretz tyngsta Mellanösternanalytiker, att israeler lever i ett flytande status quo, en försvarsrelaterad föreställning om att de ständigt nya gränserna är avgörande för deras säkerhet.

Den farliga övergången, varnar Bar’el, från en nationalstat med ambition att forma sin identitet och sina värderingar inom erkända gränser till en stat med flytande gränser främjar ett fästningsinriktat samhälle, vaksamt, beväpnat – men utan horisont. Ingen mer strävan efter att nå en permanent ordning, utan en tillvänjning vid en situation där det inte finns en territoriell lösning på konflikten, där man endast behöver hantera konsekvenserna. Eller som det numera heter i israelisk politisk parlör: administrera konflikten.

Att bota sin gränslöshet – alltid negativ i psykologisk terminologi – är Israels centrala utmaning om man vill överleva som en demokratisk och stabil stat. Tyvärr har inget av de partier som kommer att ta sig in i nästa Knesset en idé om och därmed ord för hur ett Israel med permanenta gränser skulle se ut. Än mindre en strävan att nå dit.