I en uppdaterad kapacitetsrapport som Kriminalvården nyligen överlämnat till regeringen (dnr KV 2026–20893) bedömer myndigheten att behovet av anstalts- och häktesplatser kan uppgå till hela 45 000 inom 15 år. Om denna utveckling realiseras kommer Sverige, mätt i antal frihetsberövade per 100 000 invånare, på knappt två decennier gå från nivåer jämförbara med våra nordiska grannländers till att ligga i nivå med Erdogans auktoritära styre i Turkiet, långt från de nivåer som kännetecknar övriga Västeuropa.
Kostnaderna uppskattas till mellan 80 och 85 miljarder kronor årligen, att jämföra med de omkring 24 miljarder som avsatts för Kriminalvården år 2026. Det handlar alltså om en utgiftsökning på omkring 60 miljarder kronor varje år. Som jämförelse har finansminister Elisabeth Svantesson (M) uppskattat det ekonomiska reformutrymmet under nästa mandatperiod till omkring 50 miljarder kronor. Detta är då sammanlagt på fyra år. Den planerade och av politiker önskade kriminalvårdsexpansionens årliga merkostnad överstiger alltså hela detta reformutrymme.
Det är svårt att föreställa sig något annat politikområde där beslut med så omfattande ekonomiska och samhälleliga konsekvenser skulle kunna fattas utan en grundläggande diskussion om kostnader, genomförbarhet och förväntade resultat. Varningarna har knappast saknats. Såväl myndigheter som remissinstanser och Lagrådet har påtalat problemet med att de sammantagna effekterna av alla straffskärpningar inte beaktas.
Kriminalvården konstaterar med ovanlig rättframhet att en verksamhet med uppemot 45 000 platser kommer att behöva bedrivas på ett helt annat sätt än i dag. Vad det innebär i praktiken ser vi redan konturerna av: dubbelbeläggningar och försämrade möjligheter till utbildning och rehabilitering, vilket i förlängningen försvårar arbetet med att förebygga återfall i brott.
Det är svårt att föreställa sig något annat politikområde där beslut med så omfattande ekonomiska och samhälleliga konsekvenser skulle kunna fattas utan en grundläggande diskussion om kostnader, genomförbarhet och förväntade resultat
I dagarna avslutades även remissbehandlingen av utredningen "Mer flexibla regler om verkställighet av häktning och fängelsestraff" (SOU 2026:30). Bakom den till synes harmlösa titeln döljer sig förslag om betydande försämringar av det rättsliga skyddet för frihetsberövade. Rätten till enrum i häkte föreslås avskaffas, häktade ska i större utsträckning kunna placeras i polisarrest och tidsfristerna för hur länge dömda personer får hållas kvar i häkte i väntan på anstaltsplats ska tas bort.
Förslagen är särskilt anmärkningsvärda mot bakgrund av att Sverige under flera decennier kritiserats av internationella människorättsorgan för sina häktesförhållanden och behandlingen av personer med rätt att betraktas som oskyldiga. En nyligen framlagd doktorsavhandling vid Stockholms universitet visar hur dessa problem har bestått trots återkommande kritik, samtidigt som både användningen av häktning och häktningstiderna har ökat.
Nu föreslås alltså att häktade ska kunna placeras under ännu sämre förhållanden, samtidigt som dömda ska kunna hållas kvar längre i häkte, där möjligheterna till sysselsättning och behandling är betydligt sämre än i anstalt. Förslagen riskerar därmed inte bara att strida mot internationella människorättsliga principer – vilket Justitieombudsmannen varnat för i förhållande till längre vistelser i polisarrest – utan också att vara kontraproduktivt för målet att minska brottsligheten. Och det kanske mest anmärkningsvärda: utredningen konstaterar själv att merparten av förslagen varken kommer att skapa fler platser eller lösa överbeläggningskrisen.
Det är en märklig ordning när en politiskt skapad kris får bestämma vilka rättigheter staten behöver respektera
Utredningen motiverar bland annat förslagen med att Kriminalvården har svårt att upprätthålla dagens regler i den rådande överbeläggningskrisen. Det är en märklig ordning när en politiskt skapad kris får bestämma vilka rättigheter staten behöver respektera.
Men vad i den aktuella brotts- och våldsutvecklingen motiverar egentligen denna exceptionella och synnerligen kostsamma expansion av fängelsesystemet? Brottsligheten har i flera avseenden minskat under lång tid, långt innan de senaste årens straffskärpningar. Inte heller kan den efterlängtade minskningen av skjutningarna utan vidare tillskrivas det ökade fångtalet. Flera av de mest omfattande straffskärpningarna har ännu inte fått genomslag, utan förväntas driva på ökningen av antalet intagna under kommande år.
Att bekämpa brottsligheten och öka människors trygghet är självklara kriminalpolitiska mål. Men dess framgång kan inte mätas i antal fängelseplatser. Vi menar att det nu krävs en grundläggande omprövning av massinlåsningspolitiken. Det är inte ansvarstagande att besluta om en historisk expansion av fängelsesystemet och därefter avskaffa rättssäkerhetsgarantier när platserna inte räcker till. Inte heller är det ansvarsfullt att driva igenom reformer utan att redovisa hur de ska finansieras eller vad samhället tvingas avstå från i stället. Varifrån ska de tiotals miljarder som krävs varje år tas? Från skolan, sjukvården, psykiatrin, socialtjänsten eller andra verksamheter som har större betydelse för att förebygga brott?
Nu är valrörelsen över. Det är dags att politikerna slutar tävla om vem som kan låsa in flest och börjar ta ansvar för vad politiken kostar, vad den åstadkommer och vilket samhälle den skapar.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Torgny Jönsson, intern på Kumlaanstalten: "Jag sitter på Kumla – det här är ingen plats för ett barn"
Ardavan M Khoshnood, docent i akutsjukvård: "Det var inte fritidsgårdarna som vände skjutningskurvan"
