Dokumentären 'Naza' blottlägger israelisk militärs användning av massövervakning i Gaza

De kallas ”landsförrädare” och hotas med indragna pass, enligt företrädare för Benjamin Netanyahus regering. Brottet? Journalisterna och filmarna Yuval Abraham och Rachel Szor har gjort en dokumentär där en lång rad företrädare från elitenheter inom den israeliska militären vittnar om en minst sagt cynisk och instrumentell syn på civila offer i krigets Gaza.

Duon bakom Oscarsbelönade ”No other land” – om ockupation och militärt övervåld på Västbanken – har denna gång flyttat fokus in i hjärtat av hemlandet. ”Naza” utspelar sig i det moderna Tel Aviv. Det råder ett slags evig natt där månskenet lyser upp glänsande skyskrapor. Inne i de kallt upplysta rummen rör sig stadens invånare, hänger i tv-sofforna, tittar på nyheter, äter middag. Men de drönarstyrda kamerorna gör även avstickare till nattarbetande byggjobbare som idogt reser nya höghus.

Dokumentärens titel anger läsarten. ”Naza” är den hebreiska förkortningen för collateral damage, enligt filmen ett mått för att beräkna hur många civila som riskerar att dödas för att man ska kunna träffa ett givet mål inom Hamas.

Hur det går till? Det berättar de anonymiserade soldater och agenter från den israeliska underrättelsetjänsten som i skydd av nattens mörker valt att ställa upp framför regiduons kameror på olika hustak i Tel Aviv.

Det är djupt skakande berättelser som gör ont ända in i själen. Att ett modernt krig utkämpas framför tangentbord och upplysta skärmar är naturligtvis ingen överraskning. Men ”Naza” gör den omänskliga distansen så hjärtskärande tydlig. Männens, och några kvinnors, vittnesmål om mobilavlysning, övervakning och kartläggning av bostäder gör att man kommer så nära den teknik och de överväganden som i sin tur inneburit så många döda barn, kvinnor och män i Gaza.

Den symbolladdade och suggestiva iscensättningen är stram samtidigt som den är imponerande visuellt stark. Husen som reses våning för våning ställs mot allt det som raserats och fortsätter raseras sex mil därifrån. Även om filmen först i de sista minuterna landar i det sönderbombade Gaza, blir hela upplägget talande.

Yuval Abrahams lågmälda frågor till sina intervjuoffer liknar en märklig terapisituation. Få i den strida strömmen av vittnen avslöjar särskilt många känslor. Någon säger till exempel lakoniskt att det är bättre att AI pekar ut mål än ”någon vars vän dödades i 7 oktober-attacken”.

Men sammantaget tycks hela kollektivet oerhört taget av den extrema situationen, vilket säger mer än många ord. Här finns vittnesmål om hackande och avlyssnande av bland annat barns telefoner. Här finns också skildringar av ett systematiskt insamlande av kodmeningar som ”Var är pappa?”, som kan leda till att en hel fastighet i Gaza bombas sönder.

I filmen uppstår en speciell diskrepans mellan de digitalt anonymiserade vittnena (ingen framträder med namn) och den detaljerade beskrivningen av tekniken och de fasansfulla effekterna som den lett till för krigets offer. I denna skärningspunkt har kritiken mot filmen, framför allt från Israels maktcentrum, inte oväntat hörts.

Den gedigna journalistiska uppbyggnaden av ”Naza” ger hög trovärdighet, och det är inte otänkbart att filmen också kommer att spela en roll i debatten när krigsdammet har lagt sig och skuld och ansvar ska utmätas. Men fram till dess säger dramatiken kring filmens möte med publiken och de våldsamma attackerna mot filmarna något viktigt om den press- och yttrandefrihet som är demokratins fundament.