I de stora elev- och studentprotesterna som skakat Frankrike i en dryg månad har jag inte stött på några Asterix och Obelix, men däremot personer utklädda till mangafigurer och superhjältar. Det har varit lekfullt, med dans, musik och ”aura battles” (där två personer tävlar om vem som har mest utstrålning).
Men protesterna har också präglats av allvar.
För skolan är inte bara en fråga om läxor och inlärning – den lägger grunden för en ung persons framtida liv. I synnerhet för den som växer upp i en fattig förort eller långt ute på landsbygden.
Därför lyssnade många noga till beskeden från Emmanuel Macrons regering i måndags. För första gången sedan protesterna inleddes utlovades då satsningar för miljardbelopp och en mer likvärdig skola.
Det är en skarp kontrast mot det tidigare talet om nedskärningar.
Löftena går inte så långt som eleverna vill, så protesterna lär fortsätta. Men rörelsen kan fira en delseger: att det av eleverna så avskydda antagningssystemet till högskolan, Parcoursup, ska göras om i grunden.
Algoritmen som styr antagningen har fått kritik för att det är oklart hur betygen och andra urvalskriterier vägs. Högskolorna har möjlighet att se vilken gymnasieskola en sökande gått på, vilket leder till att elever från ”sämre” skolor ibland sorteras bort även om de har höga betyg.
Det upplevs som djupt orättvist av många.
Från 2028 ska högskolorna inte längre kunna se namnet på gymnasieskolan, lovar utbildningsministern. Det är en dörr som öppnas på glänt för elever från utsatta områden.
Till saken hör att det hålls presidentval nästa år – och att vinnaren kan stoppa reformen.
Men skolan har nu blivit en valfråga. Bara det är en seger för elevrörelsen.
Här finns en del av svaret till varför fransmännen demonstrerar så mycket: att det faktiskt fungerar.
Under senare hälften av 1900-talet öppnade franska regeringar ofta plånboken när de ställdes inför folkliga mobiliseringar. Men ett slags vändpunkt kom 2003 när den dåvarande premiärministern Jean-Pierre Raffarin sade att ”gatan inte regerar landet”.
Efter det har franska regeringar hållit emot hårdare och betonat att det är valresultatet, inte antalet deltagare i demonstrationer, som ska styra politikens inriktning.
Emmanuel Macron har hållit den linjen hårdare än de flesta.
Kritiker till vänster menar att Macrons ovilja att lyssna till krav från fackförbund och andra sociala rörelser bidragit till att våldsamheterna i utkanten av demonstrationerna ökat. Säkert är iallafall att våldet från militanta, svartklädda aktivister inom extremvänstern, frustrerade ”gula västar” och upproriska franska lantbrukare blivit värre – samtidigt som polisen fått större befogenheter att slå ned dem med vattenkanoner, gummikulor och chockgranater. Frankrike har flera gånger fått kritik av FN-organ och människorättsorganisationer för polisens konfrontativa och brutala metoder.
Men ändå: efter Gula västarnas uppror 2018 slopades den tänkta höjningen av bensinskatten. Efter de stora protesterna mot pensionsreformen 2023 förlorade Macrons mittenkoalition kontrollen över nationalförsamlingen i valet följande år – och höjningen av pensionsåldern lades på is.
Och efter elevrörelsens mobilisering har nu regeringen alltså backat om skolan.
Hur det ska finansieras är en annan sak. Och det är väl här det demokratiska glappet blir som tydligast.
Frankrikes budgetunderskott är på väg mot 6 procent av bnp nästa år och räntan på statsskulden stiger. Nu får premiärminister Sébastien Lecornu en svår uppgift när han ska hitta andra budgetposter att skära i, utan att ett nytt uppror bryter ut.
