Fanny Avonnes debutalbum speglar svensk popstrukturs förändring

Mycket har sagts om Veronica Maggios genomgripande påverkan på svensk pop. Knappt en enda kvinnlig albumdebutant de senaste 15 åren har sjungit på modersmålet utan en tydlig influens därifrån. När 25-åriga Tiktokgenombrottet Fanny Avonne nu ger ut sin första fullängdare är hon däremot intressantare att förstå ur ett viktigare strukturellt skifte i svensk musik: urholkningen av kulturstöden, åderlåtningen av studieförbunden och marknadens därmed allt ensammare roll som plantskola för framtidens artister.

Molly Sandén, Molly Hammar, Ida-Lova, Viktor Leksell, Benjamin Ingrosso, Omar Rudberg, Felix Sandman och Zara Larsson. De mest namnkunniga av Generation Z:s svenska popstjärnor har alla varit inbäddade i musikindustrin sedan barnsben. En av dessa är just Fanny Avonne som fick sitt första skivkontrakt som barn och flyttade i tonåren ensam till USA för att göra karriär. Debutalbumet ”Vad gör jag nu?” låter mot den bakgrunden som ett slags brev till det egna, yngre jaget.

En ung, svensk debutant dyker upp minutiöst drillad från en lång bakgrund i branschen, där vederbörande har lärt sig alla trick

Här träder Avonne fram som en klok storasyster. Med sin mjuka, rika stämma leder hon lyssnaren genom hjärtesorg och tvivel, sjunger att ”tiden läker alla sår”. Inramningen har stråk av jazz och visa, utan att för den skull lätta från tyngdpunkten i samtida, svensk pop. I ”Växtvärk” vecklar ambitionerna ut sig, lånar från den maffigaste soulen när orkestern tillåts höja taket i refrängen. Det är, enligt konstens alla regler, välgjord musik.

Så vad är problemet? Jo, det blir lite för ofta så här numera. En ung, svensk debutant dyker upp minutiöst drillad från en lång bakgrund i branschen, där vederbörande har lärt sig alla trick. Inklusive den avancerade konsten att framstå som känslomässigt uppriktig. Resultatet blir oantastligt kvalitativt, men hur mycket de än själva tycker sig slita upp bröstkorgen får de svårt att leverera något som känns riktigt eget. För mycket är stöpt i samma form.

Det är en utveckling som mest av allt borde oroa förespråkarna av mer privat kapital i kulturen. För ironin är ju den, att just kompetent likriktning är döden för all kultur. Det gäller även marknadens älskade, svenska ”musikunder".