Det var, som det brukar heta, bara en tidsfråga.
Sedan förra veckan domineras den franska kulturdebatten av nyheten att höstens mest omtalade bok sannolikt inte är skriven av en människa. Åtminstone inte på det sätt vi tänker oss en författare.
Thélyson Oréliens roman ”C’était ça ou mourir” hade på kort tid sålt i drygt 35 000 exemplar och belönats med Fnacs pris för årets roman – en utmärkelse som brukar generera kommersiell framgång – när ett anonymt konto på sociala medier hävdade att den var skriven med hjälp av artificiell intelligens.
Kontot avslöjades snart tillhöra en journalist på den konservativa tidningen Le Figaro. Han hade kört texten genom ett program framtaget för att upptäcka AI-inslag i text – och fått svaret att vissa delar av boken ”till hundra procent” är författade av generativ AI.
Thélyson Orélien är en haitisk författare som numera bor i Kanada. Hans roman, vars titel betyder ”Det var detta eller dö”, handlar om en migrant som gör samma resa. Den har hyllats och blurbats av några av fransk litteraturs största namn innan anklagelserna om AI dök upp. Historien hade, med andra ord, allt för att snabbt lämna litteraturdebatten och landa i kulturkriget: En svart man som förfört förlag och läsare med en historia om en karibisk flykting och belönas med en plats i det finaste litteraturprogrammet på tv har i själva verket förmodligen fuskat.
Här finns högergodis så det lär räcka fram till halloween.
Thélyson Orélien nekar till anklagelserna, som snabbt kantrade över i oförblommerad rasism på många håll.
Hur det verkligen står till med AI-inslagen i boken kanske aldrig blir helt utrett, men Goncourt-priset – Frankrikes finaste litterära utmärkelse – drog snabbt tillbaka boken från nomineringarna.
I Isabella Nilssons senaste roman ”Om varmhållning av levande döda” blir berättarjaget förtjust i ett långt citat som tillskrivs Virginia Woolf, utan att hon lyckas hitta ursprungskällan.
En snabb koll på internet visar att hon inte är ensam om att undra. Stycket är av allt att döma en AI-produkt. ”Kanske gör det inte så mycket? Eller förändrar det allt?” frågar Isabella Nilsson och sätter fingret på vad litteraturdebatten kommer att kretsa kring de närmsta åren.
Halvvägs in i ”C’était ça ou mourir” är jag helt fast. Språket formligen sjunger över sidorna, intrigen är ibland så tät att den knappt lämnar rum för att andas. Visst, en något överlastad metafor här och där och en väl poetisk dialog migranter emellan går att skönja. Som hos de flesta debutanter med ambitioner.
Om Thélyson Orélien ”fuskat” är det sensationellt väl utfört.
Den franske författaren Sébastien Bailly, som själv är öppen med att använda AI i skrivprocessen, skriver i Le Monde att vi kommer att tvingas acceptera de här inslagen i litteraturen
Det saknas inte böcker som avslöjats vara rena AI-produkter, men det har oftast gällt texter med lägre anspråk. Möjligen är ”C’était ça ou mourir” den första prisvinnande romanen som skapats på detta sätt. Den har hänfört tiotusentals läsare under den senaste månaden i Frankrike. Ska de plötsligt känna sig lurade?
Idén om maskinens närvaro är sedan länge integrerad inom musiken och bildkonsten. Den franske författaren Sébastien Bailly, som själv är öppen med att använda AI i skrivprocessen, skriver i Le Monde att vi kommer att tvingas acceptera de här inslagen i litteraturen också. Han uppmanar alla skribenter att vara transparenta. Att vara en AI-författare är inte, argumenterar Bailly, att titta på medan datorn skriver din roman.
”En bok behöver råmaterial bortom maskinen: idéer, vittnesmål, platser, namn, detaljer. Hjärta. Sedan skapar du narrativet och hittar dess rytm. Framför allt måste någon bestämma vad som blir kvar och vad som kapas eller skrivs om.”
Författaren som en sorts kreativ redaktör alltså, som öser ur en källa av miljontals människoskapade verk – samplar dem, rentav, men utan att betala för upphovsrätt – och sätter sin signatur på slutprodukten. Det är något annat än en traditionell författare, det är nog de flesta överens om. Men vad är det i så fall? Svaret på den frågan förändrar förmodligen det mesta vi tror oss veta om litteratur.
