Leon Weintraub är smidig, smärt och kapprak i ryggen. Han föddes för jämnt ett sekel sedan. Ändå är det fortfarande nästan så man kan föreställa sig honom klättra i istäckta stolpar för att dra elledningar. En färdighet som räddade hans liv i det tyska arbetslägret.
När Weintraub gör entré i auditoriet på Montessori-gymnasiet i Berlin tystnar sorlet. Klädd i mörk kostym, blå, välstruken skjorta och en blåspräcklig fluga sätter han sig i den framställda fåtöljen.
I en och en halv timme talar Weintraub. På sirlig tyska berättar han om gettot i Lodz, transporten till Auschwitz, befrielsen då fångtransporten plötsligt stannade i en skog i Schwarzwald. Då och då ser han på klockan för att kontrollera att tidtabellen håller.
Weintraubs röst är låg, men distinkt. Tonåringarna sitter knäpptysta.
Sedan 1969 bor polskfödde Leon Weintraub i Sverige. Han talar flytande svenska, men tyska och polska är hans hjärtespråk. När vi träffas efter hans föredrag för skoleleverna citerar han sin älsklingspoet Heinrich Heine ur minnet: "Du hast Diamanten und Perlen / hast alles, was Menschenbegehr..."
Innan Weintraub släcker lampan på kvällen läser han ofta Heinrich Heine, "för att lugna ner mig och må bra". Hans andra favorit är den polska poeten Julian Tuwim.
– Jag har blivit vuxen och mogen på tysk litteratur.
Leon förstår inte varför han skulle bojkotta tyska språket på grund av nazisternas brott.
– Jag är en rationell människa. Jag utgår inte från känslor. Ett språk är ovanpå alla anklagelser.
Den fattiga judiska pojken Leon var tretton år gammal när tyska armén marscherade in i hans hemstad Lodz. Det var den 8 september 1939.
– De tågade in längs huvudgatan, kolonn efter kolonn. Unga soldater klädda i gröna uniformer. De hade stövlar med spiksulor som dånade mot gatstenarna. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.
Familjen Weintraub var fattig. Mamman var änka och försörjde minstingen Leon och hans fyra äldre systrar genom att driva ett tvätteri på två rum, där de också bodde.
Över trettio procent av invånarna i Lodz var judar. Efter den tyska invasionen fick de omedelbart utegångsförbud kvällstid och deras egendom beslagtogs. Staden döptes om till Litzmannstadt.
– Vi hade nästan ingenting, men allt av värde skulle vi lämna ifrån oss. I början av 1940 tvingades vi alla flytta in i gettot. Jag fick jobb som elektriker och drog elledningar.
Alla fem syskon tvingades jobba för tyskarna. De fick betalt i brödransoner – två kilo bröd per person och vecka. Varje morgon skar Leons storasyster upp ett kvarts kilo bröd per person.
– Vi intalade oss att vi var trygga i gettot, så länge vi arbetade och var till nytta för tyskarna. Vi sade till varandra: Huvudsaken är att vi är tillsammans.
Vi förstod att något var fruktansvärt fel. Transporterar man människor till en ny arbetsplats på det här sättet?
År 1944 började tyskarna tömma gettot. De deporterade gamla, sjuka och småbarn. Senare skulle det visa sig att de tvingades in i hermetiskt slutna lastbilar där de kvävdes ihjäl med hjälp av avgaser.
På sommaren beslöt nazisterna att gettot skulle upplösas. Leon byggde ett gömställe bakom garderoben. En springa mellan vägg och möbel där hela familjen rymdes. De lyckades hålla sig gömda under flera huskontroller.
– Sista gången vi gömde oss sade en tysk polis: Om vi hittar någon skjuter vi direkt. Då ropade mamma "Skjut inte!" och vi kom ut ur gömstället.
Transporten till Auschwitz kommer Leon Weintraub aldrig att glömma.
– Vi pressades så tätt in i godstågen att man inte kunde sätta sig. Längst in i vänstra hörnet stod ett stort, öppet kar. Toaletten. Det var avskyvärt.
Mest av allt minns Leon tystnaden som rådde under hela resan.
– Vi förstod att något var fruktansvärt fel. Transporterar man människor till en ny arbetsplats på det här sättet? Om det verkligen handlar om att vi ska fortsätta tillverka nyttiga varor åt Wehrmacht?
Tre dygn senare, den 19 augusti 1944 var de framme. Dörrarna öppnades med ett ryck. Män klädda i gråvita dräkter med breda ränder skrek "Raus, raus!" (Ut, ut!)
– Jag hoppade ner på marken och hjälpte mamma att ta sig ner. Då slet en av vakterna till sig min ryggsäck. Jag skrek: "Min frimärkssamling!" Han svarade hånfullt. "Här behöver du inte några frimärken."
Leons systrar skickades till kvinnobaracken, mamman och mostern gasades ihjäl direkt. Det visste inte Leon. Svart rök och stanken av bränt kött från krematorierna kände han visserligen dag och natt. Men vidden av mördandet gick upp för honom senare.
Leon placerades i ungdomsblock 10, där han inte kände någon. 18-åringen var ensam.
"Jag tittade mig omkring – inga vakter."
Han hade varit i Auschwitz några veckor då han fick syn på en grupp nakna män mellan block 16 och 18.
– Jag frågade vad som stod på. De sade att de skulle skickas utanför lägret för att arbeta. Jag tittade mig omkring – inga vakter. Snabbt klädde jag av mig och trängde mig djupt in i gruppen av nakna män.
Några veckor senare gasades hela ungdomsblock 10 ihjäl.
De andra männen i gruppen hade redan registrerats och fått nummer tatuerade på vänstra underarmen. Tyskarna upptäckte aldrig att Leon saknade nummertatuering.
Fångarna skickades till Gross-Rosen koncentrationsläger i tyska Schlesien. (I dag tillhör området Polen.) Där fortsatte Leon att jobba som elektriker. När fronten närmade sig flyttades tvångsarbetarna till Flossenbürg och till Natzweiler-Struthof, som låg på ockuperat franskt område.
De tvingades gå sträckorna mellan lägren till fots, utan proviant. Den som inte orkade sköts.
En morgon i slutet av april 1945 placerades fångarna på ett tåg för att skickas vidare.
– Plötsligt hörde vi flygplansmotorer över våra huvuden och explosioner. Tåget stannade och vi drevs ut i skogen. Vi gick ett tag, tills vi insåg: Vakterna är försvunna.
SS-männen hade klätt av sig uniformerna och flytt. Fångarna hittade deras dödsskalleprydda skärmmössor kastade i en buske.
De vandrade vidare i skogen – Schwarzwald i sydvästra Tyskland – och stötte till sist på en beväpnad soldat. Han riktade pistolen mot de utmattade männen. De pekade på sina fånguniformer och bokstäverna KL (Konzentrationslager).
Då sträckte soldaten fram sin hand.
– Comment ça va?
En fransk soldat. Fångarna var fria.
Leon vägde 35 kilo.
Efter kriget återfann Weintraub tre av sina fyra systrar, som hade överlevt Bergen-Belsen. Han kom in på medicinska fakulteten på universitetet i Göttingen, trots att han inte ens hade gått ut gymnasiet och inte kunde tyska ordentligt.
– Jag hade en stark vilja att arbeta med människor. Jag ville hjälpa människor till liv, efter all död jag varit med om.
Hur lyckades du övertala universitetet att få läsa medicin, utan skolbetyg?
– Alla yttre omständigheter var en bisak. Jag såg bara rakt fram. Jag visste ju att jag egentligen inte hade några förutsättningar att plugga till läkare. Därför måste jag göra tredubbla ansträngningar.
Till saken hörde att alla tyska högskolor i ockupationszonerna var tvungna att reservera några studieplatser till överlevanden från koncentrationslägren. Leon Weintraub tog sig igenom alla tentor och flyttade så småningom tillbaka till Polen. Han blev gynekolog och överläkare i Warszawa.
År 1969 flyttade han till Sverige, efter att ha förlorat sitt jobb och tvingats avsäga sig sitt polska medborgarskap. Detta på grund av en antisemitisk våg i Polen.
Sedan dess har han ofta återvänt till Tyskland. Leons hustru Eva-Maria är tyska och han har många tyska vänner. Det är en ynnest att få vänner efter att man fyllt 90, säger han.
– Tyskland är en demokrati och en rättsstat. Det är ett underbart tecken att just i Tyskland finns det knappt en ort som saknar ett minnesmärke över vad som gjordes i tyskarnas namn. Plaketter på väggar, snubbelstenar.
I Heidenau har AFD-och CDU-politiker nu beslutat att inte längre bygga några snubbelstenar.
– Det är absolut förkastligt. Det handlar ju inte om att alla tyskar står i skuld, utan om att ta ansvar för detta som gjordes mot judar och andra människor, i tyskarnas namn. Självklart är dagens tyskar inte skyldiga, men att det här har hänt kan man inte ta bort. Det enda man kan göra är att vara medveten om detta. Utbilda och upplysa människor så att det aldrig ska hända igen.
Att högerradikala Alternativ för Tyskland (AfD) nu har vunnit flera delstatsval oroar Weintraub.
– Jag kallar dem "Inget alternativ för Tyskland". Det värsta som skulle kunna hända Tyskland är om de tog makten.
Weintraub har själv träffat medlemmar i AFD när han besökte delstatsparlamentet för Niedersachsen i Hannover 2024.
– Arrangörerna förvarnade mig att AFD-gruppen är på plats. De undrade om jag var rädd. Jag svarade att är det någon som ska känna fruktan så är det AFD.
Samtidigt, säger Weintraub, har han ingenting emot att träffa högerradikaler.
– Jag bemöter dem gärna. Annars har jag ofta känslan av att jag predikar för de redan frälsta.
Trots sin blida person är Weintraub inte rädd för konflikter. När han träffade folkvalda från AFD i Hannover höjde han sin bok "Att försonas med ondskan" i talarstolen och sade: "Jag hoppas att ni läser den och kommer på andra tankar."
Han kallar sig själv en evig optimist.
– Bara att jag lever är orsak nog att vara optimist! Att de inte lyckades ta kål på mig. Att jag var starkare, jag hade kraft nog att överleva allt som de gjorde mot mig.
För några år sedan besökte Weintraub Nürnberg, skådeplatsen för nazisterna massmöten på 1930-talet. Han fotograferades på balkongen där Hitler stod för att möta massorna på Zeppelinfältet.
– Jag stod och tittade ut över det tomma fältet. Och kände djup tillfredsställelse. De är alla borta, och jag lever.
