De senaste åren har djurrättsorganisationen Hundstallet märkt en ökning av den ekonomiska utsattheten bland hushållen – och hur det drabbar djuren.
– De hundar vi får in är ofta i sämre skick, de kan till exempel ha fått kroniska sjukdomar som ägarna inte haft råd att behandla, säger Johnny Kroneld, kommunikationschef på Hundstallet.
Enligt djurrättsorganisationen händer det också att sjukhus hör av sig efter att en hundägare inte kunnat betala räkningarna och frågar om Hundstallet kan ta hand om hunden och vårdkostnaden.
Nyligen presenterades Hundstallets årliga undersökning. Där svarade 43 procent av de drygt 1 000 tillfrågade att de har svårt att betala en veterinärkostnad på över 10 000 kronor. 12 procent uppger att de avstått från att ge sin hund vård för att de inte haft råd.
I undersökningen instämmer 81 procent i att det är en klassfråga att ha råd med hund i dag. En av de bistra slutsatserna är att eftersom veterinärkostnaderna är så höga så borde många hushåll avstå från att skaffa hund.
I många fall har de hundägare som lämnar sina djur till Hundstallet inga försäkringar alls.
– Och tandvård omfattas inte av djurförsäkringen. Ofta går det på 15 000 – 25 000 kronor, det är många av våra hundar som måste behandlas för det, säger Johnny Kroneld.
I Jordbruksverkets djurskyddsrapport från i maj, som bygger bland annat på uppgifter från länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer, ges samma bild. Enligt rapporten har det blivit vanligare att djurägare drar sig för att ta hundar och katter till veterinären, de ser hellre att djuren ”självdör i hemmet” än avlivas på klinik – och andelen som inte har försäkring ökar.
Hundstallets Johnny Kroneld har uppvaktat politikerna i de här frågorna, tillsammans med Olivia Schell som driver vetpris.se. Sajten startades som en reaktion på att man inte i förväg kan få veta vad det kommer att kosta att ge sitt djur vård. Syftet är ”att ge djurägarna makt över sin egen plånbok”.
Det finns också en Facebookgrupp, ”Veterinärvårdspriser”, med tiotusentals användare som lägger in veterinärkostnader i en klickbar karta.
Olivia Schell ger ett exempel som hon menar visar skillnaderna i kostnad för kejsarsnitt: två tikar, samma ras, samma tidpunkt på dygnet (klockan 18), två olika kliniker: För den ena operationen tog veterinären 94 000 kronor. På den andra kliniken kostade det 25 000 kronor.
– Den enda skillnaden var att man tog bort livmodern också, men det kostade 5 500 kronor. Så dra av det från 94 000 så är det helt jämförbart, säger Olivia Schell.
Opinionen verkar ha gett resultat, för nyligen skrev branschorganisationen Svensk Djursjukvård på DN Debatt och lovade att klinikerna ska bli mer transparenta, att man ska införa prislistor på klinikernas hemsidor före årsskiftet och ta bort ”prischocken”.
Enligt Konkurrensverket är en annan orsak till de galopperande kostnaderna att djursjukvården i Sverige blivit mer avancerad. Till exempel är undersökningar med magnetkamera vanliga, och man kan också numera behandla hundar som drabbats av cancer.
– Det svårt att tänkta sig att man skulle vrida tillbaka klockan, att man skulle backa bandet. Vi kan inte ha samma vård som vi hade för 15 år sedan, och veterinärerna arbetar efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Den avancerade vården är nog här för att stanna, säger Olivia Schell.
Flera som DN har pratat med uppger att veterinärer ibland känner att de behöver göra fler undersökningar än nödvändigt eftersom de är rädda för att missa något, som i sin tur kan leda till att de riskerar att bli anmälda av djurägaren.
Olivia Schell och Johnny Kroneld menar att en lösning kunde vara att man har avtalsfrihet mellan djurägaren och veterinären, där man kommer överens om vilken nivå på vården man lägger sig på, och att veterinären då inte ska kunna klandras i efterhand.
– Vi måste öppna möjligheten för flera vårdnivåer. Det kan inte bara vara det absolut bästa eller ingenting. Man måste vara öppen för att olika djurägare har olika ekonomiska förutsättningar, säger Olivia Schell.
