”Vad visste presidenten, och när fick han veta det?” Så löd den klassiska frågan om Richard Nixon och Watergate. Och det var just mörkandet av vad president Nixon visste som till sist blev hans fall för 53 år sedan.
Donald Trump är inte misstänkt för något brott i samband med den skandal som nu skakar mikrochipjätten Nvidia. Men det är tydligt att han antingen ljög, eller hade väldigt dåligt minne, när han kommenterade skandalen i måndags och fick frågan om vad han visste.
Trump påstod då att ”jag hörde inte om det då, men många har hört om det, och Jensen förnekar det helt”.
Väl underbyggda rapporter i flera amerikanska medier visar att presidenten informerades minst två gånger, i maj i år och någon gång i fjol, om den misstänkta spionen.
Trumps kommentar om att Huang inte hade någon aning om att kvinnan kan ha varit spion var ju dessutom helt irrelevant. Själva poängen med att spionera är ju att den man spionerar på inte ska ana något.
Nu har skandalen tvingat Huang att avgå, med svåröverskådliga följder för USA:s ekonomi, för utvecklingen av AI och för geopolitiken.
Kina förnekar allt samarbete med Alice Huang. Det är helt normalt, men övertygar inte många utanför Kinas gränser.
I stället konstaterar bedömare världen över med motvillig beundran att den kinesiska underrättelsetjänsten av allt att döma har lyckats med tidernas kupp. Att smuggla in en spion i Nvidiachefens absoluta närhet kan ha gett regimen i Peking ett titthål rakt in i världens kanske viktigaste företag, som spelar huvudrollen i det pågående AI-racet.
Alice Huang kan ha påverkat Jensen Huang att driva frågan om att släppa exportrestriktioner till Kina inför Trump. Och inte minst kan det misstänkta spioneriet ha gett kineserna värdefull insyn i hur Trump tänker, eftersom han i sin tur har släppt in Jensen Huang i sin närmaste krets.
Andrew McCabe, en före detta vice FBI-chef, kallar Kinas bedrift ”en grand slam”. Och i en intervju med CNN är han mycket kritisk till Trump.
– Det är ofattbart för mig att USA:s president informerades om detta. Inte bara en, utan två gånger. Och inte gjorde något.
Varför presidenten höll sig passiv kommer säkerligen att utredas i kongressen, särskilt efter den 3 januari när den nya demokratiska majoriteten tar plats. Men även många republikaner vill ha svar på detta.
Trump har ju velat visa sig tuff mot Kina. Han har framställt kampen om AI-dominans mellan stormakterna som en överlevnadsfråga.
Därför har det setts som ologiskt att han ofta har viftat bort allvarliga anklagelser mot regimen i Peking med argumentet att ”alla gör det”. Och att han verkar göra det även i detta fall.
Han hade ju i stället kunnat sätta stopp. Kunnat hota Kina med motåtgärder. Eller åtminstone varna sin vän Jensen Huang.
Vissa påpekar nu det olämpliga för en president i att ha en så nära relation till vd-ar i storföretag. Andra lyfter fram att Trump själv har investerat miljonbelopp i Nvidiaaktier och alltså missgynnas av att skandaler kring företaget kommer fram och kursen dyker.
En annan faktor är hans märkliga beundran för diktatorer och auktoritära ledare. Dem behandlar han i allmänhet långt bättre än ledare för demokratiska, allierade länder.
Om detta spelar in i fallet Nvidia får vi se i nästa vecka, då Donald Trump träffar sin kollega Xi Jinping i Kina. Han har redan sagt att han inte kommer att ta upp spionskandalen då.
Läs mer:
Nvidias vd Jensen Huang avgår efter otrohetsaffärer
