Det var februari 1995 och Ingvar Carlsson var dyster. Vi satt med var sitt glas vitt vin i baren på ett lyxhotell i Kapstaden. En tung dag. Pastorn och ANC-aktivisten Alan Boesak hade förskingrat svenska biståndsmedel. Det hade blivit blixtrande tydligt under samtalet med honom. När en telefonsignal skar genom den tysta lokalen kändes det befriande. Carlsson försvann en stund och återvände leende: ”Nu är det klart, Centern stöder regeringen. Olof Johansson är lika nöjd som jag.”
Den månadslånga förhandlingen mellan de två partierna hade pågått under största diskretion. Och Tage Erlanders gamla devis ”Vi måste ha bönderna med oss” hade uppfyllts.
Ingvar Carlsson hade varit på väg att bryta traditionen. På en skärgårdsö i Bohuslän hade en av hans nära medarbetare Leif Pagrotsky inlett seriösa samtal med sin granne, Vänsterpartiets Johan Lönnroth. Båda var besatta av Bohusläns historia och av ekonomi, nationell och global. De gjorde också upp planer om regeringssamverkan för att sanera det ekonomiska haveri som Carl Bildts regering lämnat efter sig.
Lönnroth byggde förhandlingsdelegation med partikamraterna Lars Bäckström, med tiden landshövding, och Hasse Andersson, metallarbetare och akademiskt skolad filosof. Deras samtalspartner var periodvis främst Göran Persson. Osäker och okunnig, enligt den något nedlåtande vänstertrion. Tillsammans skrev de program för att sanera ekonomin. ”Vi gav oss till och med på barnbidraget”, erkände Lönnroth.
Förgäves. Industriförbundens ledare, Karlfeldt-experten Bo Berggren, krävde att Carlsson gjorde slut på alliansen med vänstern. Annars väntade investeringsstopp. Direktörernas väskor var packade. Centern fick ta över från Vänstern för att trygga en socialdemokratisk regering. Bekräftelse skickades från riksdagen till hotellobbyn i Kapstaden. Det skålade vi för.
Något halvår senare kunde Ingvar Carlsson avgå, fly till Tyresö och fortsätta ut i världen med nya uppdrag. Göran Persson tog över hans regering men kunde ganska lätt fällas av Centern. Det hotet kom från Per-Ola Eriksson, Pekka kallad.
Det privata och personliga tog över och oskadliggjorde politiken – av goda grannar. Persson och Pekka bodde båda på Götgatan i Stockholm och de förenades av passionerna mat och dryck. De ingick stolta i ”100-kilosklubben”, och enades snart om att försöka bilda regeringskoalition som på 50-talet. LO sa nej.
Med tiden belönades Pekkas lojalitet, han blev landshövding. Som Bäckström.
Göran Persson och Pekka Eriksson bodde båda på Götgatan i Stockholm och förenades av passionerna mat och dryck. De ingick stolta i '100-kilosklubben'
Göran Persson fick vända sig till Gudrun Schyman för bistånd. Deras vänskap skadades inte av att Vänstern, trots framgångsrikt valresultat på 12 procent 1998, lämnades utanför regeringen. Schyman ville inte vara minister, hon byggde sitt nya parti Feministiskt Initiativ.
Göran Persson var inte bara samarbetsstrateg, han höll sig också med ett ideologiskt projekt: att bygga ett grönt folkhem. Lätt att förankra hos Miljöpartiet. Persson valde pricksäkert ut sin samarbetspartner: Peter Eriksson, pragmatisk, liksom Persson försedd med jägarexamen och kommunalpolitiska meriter. Samarbete inleddes och efter lång ömsesidig tvekan skapades en regeringskoalition. Med tiden belönades Peter Eriksson, också han, med ett landshövdingeämbete.
Under de senaste decennierna har koalitioner byggts och regeringssamverkan skapats, ganska snabbt och ofta med framgång. Personallianser har växt fram på skärgårdsöar, över mat och dryck och som ren överlevnadsstrategi.
Ett extremfall: fyra välkända personer, Harry Schein, Gunnar Fredriksson, Anders Ferm och Stig Hadenius signalerade från sin segelbåt till Olof Palme, han borde göra Ola Ullsten till regeringschef. Budskapet bönhördes. En gång öppnade Dagens Nyheters chefredaktör Sven-Erik Larsson sitt hem för ledande socialdemokrater och folkpartister för att be dem bilda regering. Det kom av sig.
Bisarra exempel, visst, men mindre absurda än den beröringsskräck som härskar inom det nu segrande politiska blocket. I en paus från tystnaden kunde partierna beskriva några betydelsefulla frågor där det skulle gå att komma överens: Miljö- och klimatpolitik, upprustning av infrastruktur särskilt på glesbygden, befria vård och skola från privata storbolag.
Om man behöver hjälp i det fortsatta arbetet: Kalla in erfarna, populära politiker som Margot Wallström, Annie Lööf, Ulla Andersson, med Amanda Lind som samtalsledare.
